Skrivet av: Kapten Nemo | onsdag 6 maj 2009

Om faran med postorderdiagnoser

Media har ofta ett antal proffstyckare redo att kommentera spektakulära brottmål. Bland dessa märks ofta tex polisprofessorn Leif GW Persson samt inte minst rättspsykiatrikern Ulf Åsgård.

Ulf Åsgård

Ulf Åsgård

Ulf Åsgård uttalar sig oftast i kvällspressen om spektakulära brottmål. Han beskriver gärningsmännen som personer och ställer, vad som kan uppfattas, diagnos på en misstänkt person utan att för den skull känna till särskilt mycket om själva gärningen eller ens någonting om den misstänkte. Senast i fallet med den mördade Carolin Stenvall. Det är ytterst anmärkningvärt att en psykiater ständigt uttalar sig i kvällspressen om människor på grundval av samma information som vi andra får – nämligen via pressen.

Med uttalande som ”Pastorn är psykopat” har Åsgård ställt diagnos på Helge Fossmo – detta innan ens en stor sinnesundersökning är gjord och som enda grund för sin ”diagnos” har Ulf Åsgård resultatet av en liten sinnesundersökning av Helge Fossmo – en undersökning som utförts av andra rättspsykiatriker och inte Åsgård själv. En undersökning som för övrigt måste ha hamnat hos Aftonbladet på underliga vägar då yttrandet omfattas av sekretess. En sekretess som Ulf Åsgård antingen inte känner till eller väljer att inte bry sig om.
I fallet med Anders Eklund, det sk Engla-fallet, uttalar sig Åsgård om Eklund att denne är en ”typisk seriemördare” och fortsätter sedan med att beskriva hur Eklund tänker, detta utan att Åsgård har tagit del av något som helst material kring Eklunds person annat än den som publicerats av media och detta innan Eklund ens är åtalad! Listan kan göras lång, Åsgård antar också rollen både som psykiater, kriminolog och jurist när han kritiserar domstolen i det sk Rödebyfallet. Det finns flera fall där Åsgård uttalar sig om en misstänkt person som misstänks för brott. Ett typexempel är fallet med 35-åringen som häktades för mordet på Anna Lindh och som sedan visade sig vara helt oskyldig. Medan det ännu gått några timmar efter att 35-åringen gripits förkunnande Ulf Åsgård: ”Han har en grandios självuppfattning.”. Listan med uttalanden kan göras hur lång som helst, den intresserade läsaren kan googla.

Att Ulf Åsgård väljer att sälja ut sin integritet och trovärdighet är kanske inte så mycket att uppröras eller förvånas över. Skulle jag vara lika fräck som Ulf Åsgård själv så skulle jag, av mängden artiklar där han uttalar sig friskt, påstå att han har en narcissistisk personlighetsstörning. Vad värre är att han urholkar trovärdigheten och renommét för landets övriga psykiatriker och rättspsykiatriker som inte är lika publicitetshungriga som han själv. Enligt media så arbetar Ulf ÅsgårdKronobergshäktet i Stockholm där han ansvarar för häktets medicinska tillsyn av häktade. Frågan är hur mycket de intagna där vågar lita på en man som förekommer i kvällspressen i ungefär samma grad som Linda Rosing? I slutändan är det en fråga om patientsäkerhet och förtroende för vården.

Skrivet av: Kapten Nemo | fredag 24 april 2009

Felaktig myndighetsutövning kan resultera i skadestånd

SvD meddelar att den morddömde studenten som var antagen till läkarprogrammet vid Uppsala universitet nu kräver skadestånd, och får man anta, rättelse är egentligen inte så konstigt. Justititekanslern har till uppgift att behandla den här typen av ärenden där enskilda anser sig felaktigt behandlade av staten. För att Justititekanslern ska behandla en anmälan om ett felaktigt beslut så krävs det att beslutet inte går att överklaga. Det är bland annat därför som justitiekanslerämbetet finns till – för att ge medborgarna möjlighet att söka rättelse där det inte är möjligt i förvaltningsdomstol.

Intressant är att Olle Nilsson, ansvarig för läkarutbildningen vid Uppsala universitet fäster stor vikt vid vad Socialstyrelsen ska ha ”beslutat”. Som andra bloggare påpekat så faller detta utanför Socialstyrelsens ansvarsområde och det ska endast ses som en rekommendation även om nu Uppsala universitet verkar ha tagit det som intäkt för att stänga av mannen. Att det endast ska ses som en rekommendation och inte ett beslut har poängterats tidigare i Läkartidningen:

” När KI frågade om vår åsikt svarade vi att eftersom han inte har samhällets förtroende att arbeta som läkare borde det innebära att även verksamhetsförlagd utbildning är olämplig. Men detta är en rekommendation, något beslut har vi inget mandat att fatta, säger , chef för enheten för behörighet Thomas Tegenfeldtoch patientsäkerhet på Socialstyrelsen.”

Christer Sjöstrand, jurist på Högskoleverket, bedömer att Uppsala universitet, nu när mannen väl börjat på utbildningen, får svårt att utestänga honom från praktikdelen.
– Enligt högskolelagen får en student avskiljas från sin utbildning bara om det finns en påtaglig risk att han eller hon skadar annan person eller egendom. Avskiljandet gäller i så fall hela utbildningen; någon möjlighet att avskilja från ett särskilt moment finns inte, enligt Christer Sjöstrand.”

Således är det uppenbart att Uppsala universitet tagit Socialstyrelsens rekommendation för ett beslut och agerat efter detta medan Socialstyrelsen försöker friskriva sig med att man visserligen inte har något mandat i frågan men ändock vill göra en rekommendation som går utanför sitt tillsynsområde (troligen av populistiska skäl) samtidigt som Högskoleverket förklarar att det torde vara svårt att stänga av mannen från utbildningen. Till och med för en lekman som jag själv så är det uppenbart att det är stor skillnad att basera myndighetsutövning på ett beslut från en behörig myndighet och att basera ett beslut på uttalande från en myndighet som egentligen inte har med frågan att göra. Det är sådana här frågor som Justitiekanslern och Justitieombudsmannen bland annat granskar och det är viktigt för medborgarnas rättsäkerhet att de har oberoende organ att vända sig till för rättelse och skadestånd. Det är också viktigt att befattningshavare vid myndigheter är medvetna om att felaktiga beslut och rena rättsövergrepp kan resultera i skadestånd.

Det ska bli intressant hur utfallet blir – troligen har ett allvarligt fel begåtts och då ska mannen givetvis ha skadestånd för den skada han har orsakats. Allt annat vore särbehandling och förkastligt för en rättstat. Frågan är om Justitiekanslern har mod nog att stå emot den högljudda delen av den allmänna opinionen?

Jakob Heidbrink har tidigare diskuterat frågan kring Socialstyrelsens agerande gentemot Uppsala universitet här och Anne Skåner diskuterar i allmänhet yrkesförbud här.

Tillägg 2012-12-12: Aftonbladet avslöjade här att Socialstyrelsens Thomas Tegenfeldt, numera på Sveriges Kommuner och Landsting, nyligen dömts i en större traffickinghärva med unga prostituerade i Stockholm. Om detta går att läsa mer här.

Skrivet av: Kapten Nemo | onsdag 11 mars 2009

Media är dåliga på att förklara rättsprocessen

I efterdyningarna till fallet med den numera från häktet frisläppte men fortfarande av åklagaren mordmisstänkte läkaren har en rad privatpersoner anmält åklagare Elisabeth Brandt till Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Enligt min åsikt bottnar detta i att massmedia är dåliga på att förklara för vanligt folk hur rättsprocessen fungerar i praktiken.

Det samtliga anmälare vänder sig mot är i huvudsak, vad de uppfattar som, en inkompetent åklagare och en felaktig hantering av ärendet. Som jag redovisat i tidigare inlägg så har jag inga synpunkter på om den mordmisstänkte läkaren är skyldig eller ens om det inträffade är ett brott. Jag kan däremot inte se att åklagaren, utifrån den information som vi delges i skrivande stund, gjort något riktigt fel. Hon har agerat utifrån gällande lagstiftning och utnyttjat denna utifrån sina möjligheter. Naturligtvis hade hon kunnat agera annorlunda, mjukare, vekare, men det hade skapat misstankar om att hon särbehandlade den mordmisstänkta läkaren på grund av dennes yrke. Det hade inte varit acceptabelt. Massmedia har en stor skuld i att många medborgare nu upprörs över åklagarens agerande då massmedia inte nämnvärt bemödat sig om att förklara åklagarens möjligheter och skyldigheter under en brottsutredning. En del av rapporteringen har också inte visat sig vara korrekt.

Nedan redovisar jag ett representativt urval av de anmälningar som gjorts, antalet ärenden hos Justitieombudsmannen och Justitiekanslern ökar stadigt och är alldeles för många för att redovisas här.

Ulf Lindsjö, läkare i Uppsala anmäler till Justitiekanslern att han anser att ”åtalet är skandalöst illa underbyggt”, han menar vidare att inte en enskild läkare kan hållas ansvarig eftersom det är en grupp läkare som fattar beslut om avbrytande av livsuppehållande åtgärder. Han redogör för hur förfarandet bör gå till och avslutar med att åklagaren bör ställas till ansvar för tjänstefel för behandlingen av ”den åtalade läkaren”.

Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i anmälan som Lindsjö gjort men jag kan än en gång konstatera att medicinarnas juridiska kunskaper är enormt bristfälliga (motsvarande kan sägas för juristerna medicinska kunskaper också men denna händelse är fram till ett åtal på deras planhalva. Lindsjö talar om ett ”åtal” och en ”åtalad” läkare men faktum är att åtal inte ens väckts ännu och än mindre kan Lindsjö uttala sig säkert om några detaljer i det som hänt på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Om detta vet tydligen knappt ledningen för sjukhuset då polisen har omhändertagit de aktuella journalerna. Han har också fel när han menar att en grupp tjänstemän inte kan hållas ansvariga bara för att de agerar i grupp.

En annan läkare som anmält händelsen är Carl-Gunnar Forsberg i Orsa. Hans anmälan till Justitieombudsmannen uttrycker mer känslor än substans, känslor som är förståeliga ur hans synvinkel. Jag får en känsla av att skälet till att de båda läkarnas anmälningar saknar juridisk relevans är helt enkelt att de är okunniga om juridiken kring händelsen och att de är helt fokuserad å sitt yrkes vägnar – liksom att åklagare och jurister kan ha ett stelbent sätt att se på den verksamhet som bedrivs inom medicinen. Forsberg frågar sig om det juridiska systemet havererat och om jag får vara fräck att svara på frågan så vill jag snarare påstå att det fungerar – om än kanske stelbent – men detta vet vi inte säkert. Det hade varit mycket otäckare om polis och åklagare när väl mordmisstanken uppkommer agerat annorlundare för då hade vi systemet gjort skillnad på människor.

Flera anmälningar rör hämtningen av läkaren på dennes arbetsplats. Något som i media först beskrivits som något dramatiskt för att sedan dementeras av polisen. Obduktionsprotokollet är numera offentligt så förhoppningsvis avklingar en del spekulationer.

Anna-Lena Brunius i Täby skriver i en välformulerad anmälan till Justitiekanslern om sitt missnöje med att åklagaren uttalat sig i massmedia om tänkbart motiv. Hon menar också att åklagaren är diskvalificerad då denne saknar medicinsk kunskap. Hon uppger vidare i sin anmälan att polisen ”stormat” sjukhuset.
Som framkommit i en rad medier och som jag skrev i stycket innan så stormade polisen aldrig sjukhuset utan man kom dit med fyra civilklädda polismän och skötte det hela mycket diskret trots att den mordmisstänkte läkaren först vägrade följa med.

 Jörgen Striem, läkare i Stockholm vänder sig, precis som flera andra, mot att åklagaren i massmedia uttalat sina teorier kring tillvägagångssätt och uppsåt. Han och andra anmälare menar att åklagaren därmed jävat ut sig och visat att denne inte kan bedriva utredningen på ett objektivt sätt. Att åklagare uttalar sig om motiv ingår i åklagarens roll även om jag visst kan förstå och själv kritisera åklagarväsendet och polisens förmåga att linda massmedia kring sina fingrar.
Som synes så finns det inte särskilt mycket substans i de olika anmälningarna och jag är helt övertygad om att dessa kommer att skrivas av hos både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Jag tror inte att det är slump att det är uteslutande lekmän, eller vanliga människor om man så vill, och medicinsk personal som står bakom anmälningarna. Inte en enda jurist. Det är talande. Jurister och andra skolade inom juridik eller samhälle vet hur systemet fungerar och upprörs inte.

Några få anmälare vänder sig mot min blogg och min publicering av den misstänkte läkarens namn.

En anmälan har inkommit till Datainspektionen där en Patrik Nyberg begär att min blogg granskas utifrån aspekten om namnpublicering av den misstänkte läkaren. Nyberg är fil.mag och journalist och har tidigare gjort en uppmärksammad intervju med den sk ”Obducenten” i styckmordsmålet rörande Catrine Da Costa.

Claes-Göran Eneroth i Rävlanda anser att Svenska Dagbladet bör stå till svars för publiceringen då Svenska Dagbladet länkat till min blogg via bloggtjänsten Twingly. Han nöjer sig heller inte med att bara skriva till Justitiekanslern utan han vänder sig även till Datainspektionen med samma anmälan.

Vad beträffar anmälningarna till Datainspektionen så kan jag informera berörda om att Datainspektionen lade ner anmälningarna med vändande post. Vad beträffar anmälan till Justitiekanslern om länken till min blogg så kommer den också läggas ned. Min blogg torde dessutom omfattas av undantaget i SFS 1998:204 om databehandling för journalistiskt ändamål varför jag aldrig varit orolig för några rättsliga repressalier från Datainspektionen.

En intressant tanke väcktes av en annan bloggare. En professor i medicinsk etik och framträdande försvarare för aktiv dödshjälp, Niels Lynöe vid Karolinska Institutet, som gått ut i en artikel i Läkartidningen angående den tidigare omdebatterade morddömde niels-lynoe1läkarstudenten och där framfört åsikten om att en vårdgivarinstitution har en informationsplikt gentemot patienten om det finns något i vårdpersonalens bakgrund som skulle kunna tänkas ligga till grund för att patienten vill välja en annan vårdgivare. En rimlig tolkning är därför att om den mordmisstänkte läkaren skulle frias eller misstankarna skrivas av så bör alltså Astrid Lindgrens Sjukhus informera samtliga patienter till den den mordmisstänkte läkaren om att denne varit misstänkt för mord. Det kan nämligen förutsättas att patienter inte vill ha en läkare som varit misstänkt för mord. Lynöe tillhör en av den mordmisstänkte läkarens störste försvarare så det ska bli intressant att se hur han förhåller sig i detta om det blir debatt.

Andra bloggare som skriver vettigt och kanske mer vetenskaplig och korrekt än jag själv om det här är Jakob Heidbrink som behandlar den juridiska kring processen mer ingående och i sitt senaste inlägg poängterar analyserar åklagarsidans senaste utspel, Mårten Schultz tar också förtjänstfullt upp det selektiva urvalet av information från förundersökningen. Besök också gärna en hemsida som berör, Karins berättelse om orsakerna och följderna av en tragisk förlossning.

Skrivet av: Kapten Nemo | torsdag 5 mars 2009

Även läkare bör vara lika inför lagen

En överläkare vid Karolinska Universitetsjukhuset, Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna har anhållits misstänkt för mord på ett barn. Den misstänkte mördaren förnekar brott och åklagaren Elisabeth Brandt har begärt överläkaren häktad på så som sannolika skäl för mord. Av häktningsframställan framgår det att Lindén begärs häktad på grund av risken för att hon undanröjer bevis eller försöker försvåra utredningen samt att det för mord inte är föreskrivet mindre än två års fängelse.

Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm har en rad gånger gjort uttalanden som vittnar om avsaknad av insikter i annat än den egna sfären. Hon har gått ut och kritiserat åklagaren för att denne låtit hämta den mordmisstänkte läkaren på dennes arbetsplats. Istället menar Nilsson Bågenholm att den mordmisstänkte skulle ha ombetts att inställa sig själv för ett förhör.

Eva Nilsson BågenholmNilsson Bågenholm påpekar att det är viktigt att den som utreder (åklagaren) kan hälso- och sjukvård och kastar just en stor sten genom sitt glashus. Jag skulle vilja påstå att det är minst lika viktigt att Nilsson Bågenholm och andra läkare känner till den mest basala juridiken kring försvaret av medborgares liv och hälsa. Uppenbarligen saknar Nilsson Bågenholm nämligen de mest elementära kunskaper om rättegångsbalken och dess bestämmelser om utredandet av allvarliga brott. Den som misstänks för ett så allvarligt brott som mord får inga förvarningar och det vore närmast tjänstefel av polis och åklagare att ge några sådana. Skälen är många, en misstänkts ska inte hinna fly, skada sig själv eller andra, undanröja bevisning eller påverka vittnen och eventuella medmisstänkta.

Eva Nilsson Bågenholm anför vidare att hon anser att det råder speciella omständigheter inom vården och att de flesta ärenden bör skötas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) som utreder felaktigheter begångna av legitimerad personal inom vården. Skillnaden är dock helt fundamental. HSAN behandlar inte brottsmisstankar utan felbehandlingar och felbedömningar. Om en åklagare funnit att det föreligger en misstanke om brott så faller det knappast under HSAN’s ansvar. Allt annat vore att ge legitimerad vårdpersonal ett frikort från brottsligt handlande under sin yrkesutövning.

button_tripleDenna händelse kommer säkerligen återigen väcka debatten om eutanasi, s k aktiv dödshjälp precis som debatten för flera år sedan blossade upp då ett läkarpars missbildade son dog av en överdos insulin (pojken var inte diabetiker). Paret åtalades för mord men domstolen fann att trots att det var ställt utom rimligt tvivel att någon av föräldrarna utfört mordet kunde det inte ansett bevisat om den andre i så fall var delaktig i planen och paret frikändes. Kritiken bland allmänheten kom då att vara stark då många ansåg att paret hade fällts om de hade varit ur en lägre socialgrupp i samhället. Jag kommer antagligen återkomma till just det fallet då jag tidigare funderat på att belysa det. Ett annat fall, som dock är helt olikt nu aktuellt fall och av mig beskrivet fall med det missbildade barnet, var den unge man som hjälpte sin svårt sjuke mor att – på hennes begäran – dö genom assistera henne vid hennes självmord på ett sjukhus. Han erkände och fick ett lindrigt straff.

Alldeles oavsett denna nyhetshändelses tragik, vilken nu rapporteras i medierna, anser jag att det är oerhört viktigt att skilja på aktiv dödshjälp till vuxna svårt sjuka men psykiskt friska människor och aktiv dödshjälp på ett spädbarn medelst en injektion utan föräldrars medgivande. Det senare fallet anser jag är ett glasklart fall av mord och ska naturligtvis behandlas som sådant av rättsvårdande myndigheter. Allt annat vore inte likhet inför lagen.

Skrivet av: Kapten Nemo | torsdag 6 november 2008

En underskattad författares död

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan meddelar att den amerikanske författaren Michael Crichton har avlidit vid 66 års ålder.

Crichton var en av mina favoritförfattare och jag har läst de flesta av hans böcker. Jag upptäckte honom då jag bodde och arbetade i USA och hans bok Jurassic Park precis hade kommit ut i USA men ännu inte blivit internationellt känd genom filmatiseringen med samma namn.

Michael Crichtons bakgrund som författare är intressant, han utbildade sig till läkare men kom att skriva böcker och tv-manus istället. Med en längd på 2.06 meter och en av sin avgångsklass toppstudenter vid Harvard University inom medicin kan man förledas att tro att Michael Crichton gjorde stora avtryck vid Harvard men hans forna studiekamrater vittnar om en man som knappt syntes eller hördes. Det går i paritet med att Crichton gav ut sina första böcker under olika pseudonymer. Min rubrik för detta inlägg är måhända något missvisande, Crichton har vunnit många författarpriser och uppmärksammats en hel del i hemlandet USA. För den svenska publiken är hans böcker inte så kända.

Även om hans böcker inte blivit kända för en större allmänhet i Sverige så har de som filmatiserats ofta blivit stora succéer. De flesta känner till filmerna Jurassic Park, Disclosure (Skamgrepp), Lost World, Congo, Sphere, Timeline, Twister och Rising Sun (Blodröd sol). Han skapade och skrev också manus till några tv-serier, den mest kända i Sverige torde vara Cityakuten.

Böckerna skiljer sig en hel del från filmerna. Det handlar inte om de vanliga skillnaderna när bok blir komprimeras till film utan Crichtons insikter inom teknik och spännande personporträtt går tyvärr förlorade. Jurassic Park är en bok som handlar om kaosteorin, slumpen, genmanipulation och att liv alltid hittar en lösning. Filmen går Omslag till filmen Skamgrepp med Michael Douglas och Demi Mooretyvärr mest ut på att visa fantastiska specialeffekter. Boken har en hjälte medan filmen har en annan. Böckerna har ofta enkla illustrationer, tex över en gensekvens eller en logg från ett stordatasystem.

Crichtons styrka var hans science-fiction romaner och det är för dessa som jag kommer att komma ihåg hans författarskap. Den lättfattlighet som han förklarar grunderna i extrahering av DNA från dinosaurier eller hur en spionmikrofon fungerar vittnar om en omfattande research inom en rad olika ämnen, främst bioteknik och datateknik, som sedan används för att på ett trovärdigt sätt skriva fiktion om en inte alltför avlägsen framtid.

Omslag av romanen Next

Den senaste boken jag läste av Michael Crichton var romanen Next. Den handlar om hur ett laboratorium mixar mänskliga gener med gener från en chimpans. Resultatet blir Dave, hälften apa, hälften människa. Förutom att vara en spännande och stundom humoristisk roman så väcker den också frågor om vad vi betraktar som mänskliga drag, vad som definierar en människa och hur vi definierar rätten till mänskliga rättigheter.

Slutligen önskar jag varmt rekommendera några av hans böcker, helst på originalspråket då översättningar ofta tenderar att förta en del av känslan i en bok. Mina personliga favoriter är just Jurassic Park, Timeline och Congo. Lämna gärna en kommentar med din favorit ur Michael Crichtons författarskap!

Skrivet av: Kapten Nemo | onsdag 5 november 2008

Skyhöga förväntningar på Obama

Valet i USA har haft många nya faktorer. En svart presidentkandidat, en kvinnlig vicepresidentkandidat och ett relativt öppet läge för Demokraterna då opinionen i USA oftast gå i vågor. Några perioder av demokratiskt styre åtföljs av några perioder republikanskt.

Förväntningarna på Barack Obama är stora, hans kampanj och media har byggt upp stora förhoppningar. ”Change” har varit ledordet. Frågan är hur mycket förändring som kommer att komma. Amerikansk utrikespolitik i mellanöstern styrs ofta av inre behov och yttre faktorer. Jag tror inte att det kommer att göra så stor skillnad utrikespolitiskt i mellanöstern mellan Obama eller McCain. Efterfrågan på olja och amerikanernas behov av den kommer i mångt och mycket styra USAs politik i mellanöstern samt USAs behov av att kontrollera och slå ned på de fästen av yttre hot som finns mot landet; terrorismen.

Frihetsgudinnan

Frihetsgudinnan

Svenska medier har även de byggt upp Barack Obama som närapå en frälsare. Deras bild av Obama är missvisande, dels pga det uppenbara att Obama inte över en natt kommer att förändra varken USA eller dess utrikespolitik…eller för den delen ändra något radikalt på sikt. Svensk media framställer Obama som ett socialistiskt alternativ, som att Demokraternas politik motsvarar den Socialdemokraterna förordar. Inget kunde vara mer felaktigt, i USA är socialist ett skällsord och Barack Obama avvisade nyligen anklagelser om att han skulle vara socialist som befängda och osakliga. I USA är kapitalism ledordet för båda sidor även om Republikanerna är mer positiva till kapitalismen.

Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen. Jag tror inte att USA kommer att lämna mellanöstern vind för våg, det vore mycket olyckligt om så skedde eftersom det skulle leda till inbördeskrig i flera länder. Motiven att behålla en viss närvaro i mellanöstern är dock i första hand oljan men även en viss kamp mot terrorismen. Den amerikanska befolkningen kommer i slutändan rösta på den kandidat som kan garantera en fortsatt tillgång till billigt drivmedel. Bilar och bilkörning är en del av den amerikanska livsstilen.

Jag skulle gärna skriva att framtiden får utvisa om Barack Obama lever upp till förväntningarna men jag ser det som omöjligt att han kan göra det. Frågan är vilka konsekvenser det får för honom i nästa presidentval. Inget är som väljarnas besvikelse! Hela Obamas kampanj har närmast beskrivits i frireligiösa ordalag.

Påståenden om strukturell rasism på högre nivåer i USA borde vid det här laget ha kastats i papperskorgen då en svart man kan nå landets högsta ämbete.

I övrigt delar jag SvD’s ledarredaktion om att John McCain vore ett bättre val som president. I normalfallet skulle jag hoppas att Demokraterna vann valet eftersom de har en bättre hälsovårdspolitik men det går inte att bortse från McCains styrkor erfarenhetsmässigt men också hans inställning till att USA ska ta en aktiv del i utrikespolitiken där Obama är för en mer tillbakadragen politik.

Skrivet av: Kapten Nemo | lördag 4 oktober 2008

Mötesfriheten, ytttrandefriheten och de som kväser den

Massmedia rapporterarflera ställen om att Sverigedemokraternas torgmöten har angripits av motdemonstranter.

Det måste bli ett stopp på den här typen av motdemonstrationer som uteslutande organiseras av proffsbråkmakare på yttersta vänsterkanten. På de aktuella torgmötena hade gratis visselpipor och rutten frukt delats ut till motdemonstranterna.

Polisen bör ta i med hårdhandskarna mot motdemonstranterna. De bör inte tillåtas att föra oväsen eller slänga någonting över huvudtaget. Önskar de demonstrera mot Sverigedemokraternas politik står det dem fritt att söka egna tillstånd att demonstrera på annan tid och plats. Givetvis har de rätt att visa sitt missnöje med Sverigedemokraternas politik och de kan visa detta genom att skötsamt och städat hålla upp plakat och annat på platsen. Polisen borde avvisa de som för oväsen och kastar föremål eller uppträder maskerat. Yttrandefriheten och mötesfriheten handlar nämligen om att samhället skyddar medborgarnas rätt att fritt hålla möten och yttra sig. Ingen ska behöva vara rädd om sitt liv eller hälsa för att denne har åsikter som inte anses korrekta av någon annan grupp. Det är själva kärnan i fundamentet för de medborgerliga friheterna.

Tyvärr är flatheten från polisens sida total. Gång på gång urholkas mötes- och yttrandefriheten för vissa för samhället obekväma grupper. Skånepolisens informatör Sandra Pierre uttalar bland annat ”-Vi försöker hålla de båda grupperna från varandra. Motdemonstranterna har inget tillstånd för någon slags demonstration, det har sverigedemokraterna.” och tillägger ”Det ska respekteras även om man får tycka vad man vill”.

Häri lägger alltså polisens talesman Sandra Pierre en negativ värdering, även om den är subtil. Det är också talande för polisväsendet i stort även om måhända Sandra Pierres egna värderingar kanske påverkade henne i sitt uttalande.  Enligt sin facebookprofil har hon barn med delvis utländsk härkomst och hon har deltagit i en protestgrupp mot vad de definierar som SL’s ”homofoba affischer”. Ibland är det inte lätt att skilja sina personliga åsikter från sin yrkesutövning… Hon har naturligtvis rätt att tycka vad hon vill men de åsikterna får hon, precis som alla andra, hålla utanför sitt arbete. Om hon har invändningar får hon väl delta i fredliga och värdiga protester mot Sverigedemokraternas politik på sin fritid.

Allt fler människor reagerar mot behandlingen av Sverigedemokraternas grundlagsstadgade rättigheter. Man behöver inte dela deras politiska värderingar – jag vet att flera inte gör det – för att lägga en sympatiröst på dem i nästa val. Således en röst för yttrandefrihet och mötesfrihet och mot pöbelfasoner och diktatur och egentligen inte en röst för Sverigedemokraternas politik.

Skrivet av: Kapten Nemo | lördag 4 oktober 2008

Populisten Peter Althin och barn i rättsapparaten

Kristdemokratiske riksdagsledamoten och advokaten Peter Althin vill införa barndomstolar för att, enligt egen utsago, låta samhället markera att de brott barn begår också tas på allvar.

Peter Althin

Peter Althin

Peter Althin har gjort sig känd genom flera spektakulära uttalanden och vet att nyttja media till sin fördel. Möjligen är det en del av en uttänkt plan att efterträda som partiledare eller på annat sätt befästa sin position inom Kristdemokraterna eller så är det bara ett utslag av hans personlighet. Brottsligheten bland barn under 15 år är inte av den digniteten att den förtjänar den uppmärksamhet den ges i media idag.

Låt mig närmare reda ut begreppen kring Peter Althins förslag.

Som det är idag har vi en straffmyndighetsålder på 15 år. Den som är yngre än så kan inte straffas för sina gärningar. Althin utgår i sitt resonemang som om det innebär att en gärningsman under 15 år helt slipper åtgärder från samhällets sida om denne begår ett brott.

Detta är inte sant. För det första blir en underårig gärningsman skyldig att ekonomiskt ersätta de skador han eller hon orsakar. För det andra kan det vid allvarliga brott bli fråga om ingripande från sociala myndigheter om föräldrarna eller barnets miljö anses vara en del av problematiken bakom brottet. Lagen medger ordentliga ingripanden vid allvarliga brott. Det är de lindriga brotten i enstaka form som undgår samhällets repression. Det är naturligtvis olyckligt och där kan man absolut förändra lagstiftningen!

Mitt förslag är att man utvidgar sociala myndigheters möjligheter att göra ingripanden och omplaceringar av barn som begår upprepade brott. Processen är redan idag civilrättslig och bör förbli sådan, det vill säga att de sociala myndigheternas beslut kan överklagas i förvaltningsdomstol.

Att som Peter Althin föreslå, en brottmålsdomstol för barn med tillämpning av rättsystemets straff är ingen del av en önskvärd utveckling. Det finns mängder av länder som kan verka som avskräckande exempel, tex USA där man kan låsa in 13-åringar i fängelse för vuxna. Även om det inte är Peter Althins avsikt så bör han förstå vad hans förslag kan leda till i förlängningen.

Pojke 10 år iförd handfängsel i USA

Pojke 10 år iförd handfängsel i USA

Yttermera handlar det också om vilka signaler samhället ger sina medborgare i fråga om samhällets syn på barn. Enligt min mening så bör i så fall barn ha större egna rättigheter om de kan anses vara fullt medvetna om konsekvenserna av sina handlingar när de är under 15. Får jag föreslå en körkortsålder på 14 år i så fall? Med skyldigheter kommer nämligen rättigheter, åtminstone i ett demokratiskt samhälle.

Slutligen; samhället ska givetvis inte stå passivt när barn begår brott. Jag menar dock att dessa barn ska vara föremål för sociala myndigheters ingripanden och inte straffrättsliga åtgärder. De sociala myndigheternas ingripanden kan mycket väl utvidgas i lagen. Omplacering, vårdhemsboende och annat är i de flesta fall straff nog och dessutom bra mycket lämpligare för att få ett problemfyllt barn på rätt köl igen.

Skrivet av: Kapten Nemo | fredag 3 oktober 2008

Medias hantering av fallet Östberg

Namnet Annika Östberg är välbekant för de flesta svenskar som följer nyheterna. Hon fick för någon vecka sedan avslag på sin ansökan om tidsbestämning av sitt straff och därmed i realiteten även avslag på sin ansökan om förflyttning till fängelse i Sverige.

Nyhetsrapporteringen har kantats genom åren av grova felaktigheter och rena partsinlagor för Östberg.

Annika Östberg Deasy

Annika Östberg Deasy

Hon dömdes för sin delaktighet i två mord, varav det ena mordet var på en polisman. Dessförinnan var hon dömd för ett flertal brott, däribland dråp. Hon som nioåring till USA och kom att leva ett liv fyllt av drogmissbruk och kriminalitet.

Det har gjorts flera TV-program om fallet Östberg, Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger, har intervjuats om Österbergs öde av Stina Dabrowski. I intervjun frågar Dabrowski när Östberg kan tänkas få tidsbestämt och överföring till Sverige. Guvernören svarar att hon [Östberg] mördade kallblodigt två personer och att hon ännu inte betalat priset för detta. Dabrowski rättade då guvernören och sade att Östberg har inte mördat någon med hänvisning till att det var Östbergs pojkvän som höll i mordvapnet. Pojkvännen tog livet av sig i häktet.

I media och i Dabrowskis intervju ovan har man försökt göra gällande att Östberg inte skulle ha dömts för sin inblandning i brotten – att den som döms för mord i Sverige måste aktivt delta i själva dödandet. Så är icke fallet, Annika Östberg är i polismordsfallet dömd på exakt samma grunder som våra egna riksbekanta polismördare Arklöv, Ohlsson och Axelsson. Nämligen att ha understött och med sin närvaro stöttat gärningsmannen – i Malexanderfallet kunde ingen gärningsman pekas ut utan alla tre ansågs delaktiga genom sin närvaro och övriga handlingar. Östberg deltog faktiskt mer än Malexandermördarna då hon uppmanade pojkvännen till mordet, faktiskt avsiktligt distraherade polismannen så att pojkvännen kunde skjuta honom i ryggen, laddade om pojkvännens vapen och sedan hjälpte denne att gömma polismannens kropp. Östberg erkände gärningarna och kunde därigenom slippa riskera dödstraff. Hennes straff blev 25 år till livstids fängelse.

Media har också starkt betonat Östbergs koppling till Sverige. Sanningen är dock den att Annika Östberg Deasy inte kunde någon svenska alls praktiskt taget när hon fängslades. Kunskaperna i svenska har hon tillägnat sig i fängelset per korresponds med svenskar. Senaste gången hon var i Sverige var när hon var nio år gammal. Östbergs mor bor dock numera i Sverige och hon för av förståeliga och behjärtansvärda skäl en kampanj för att få sin dotter till Sverige. En överföring till Sverige skulle troligen, såvida inget särskilt avtalats med USA, innebära att Östberg friges ganska snart. Detta är naturligtvis Östberg & co medvetna om. Media har i sin rapportering uppgett att Östberg är den svensk som suttit längst i fängelse – detta är inte korrekt dock så är hon den svenska kvinna som suttit längst i fängelse om man bortser från kvinnor intagna inom rättpsykiatrin.

Fallet Östberg har för svenskar belyst processen kring tidsbestämmande av straff i USA. Detta  har enligt min mening fört en del gott med sig då processen minst sagt är rättsosäker. Den är i hög grad beroende för vad som är politiskt korrekt för stunden och de anhöriga till de mördade ges tillfälle att obehindrat yttra sig i processen. Något som jag finner tveksamt ur rättsäkerhetssynpunkt.

De som menar att Östberg är eller kan vara oskyldig och att hon erkände endast för att hon riskerade annars att dömas till döden missar helt poängen. Att kritisera andra länders rättsystem är symptomatiskt för proffstyckare och vanliga människor i Sverige. Vi har en benägenhet i detta land att okritiskt svälja vårt eget rättssystems utslag och beslut men alltför ofta ifrågasätta utländska domstolar – fallet Calle Jonsson är ett av de mer kända.

Media har också en förmåga att förringa brott som begåtts av kvinnor – helst ska det finnas någon ondsint manipulativ och styrande man i bakgrunden. Som exempelvis Helge Fossmo i Knutbymordet. Media är också väldigt restriktiva med att låta de mördades anhöriga komma till tals eller på annat sätt beskriva Östbergs inblandning i brotten. Man har överhuvudtaget inte refererat domarna mot Östberg alls, varken i de två mordfallen eller i dråpfallet.

Personligen anser jag att Östberg bör överföras till Sverige. Inte på grund av någon påstådd koppling till Sverige och inte för att jag tror att hon är det minsta oskyldig utan helt enkelt för att jag anser att den tid hon suttit i fängelse, över 25 år, överstiger det straff som bör dömas ut för brotten. Hon utgör inget hot mot någon längre och har betalat priset för sina gärningar. Det är kort sagt starka humanitära skäl som talar för hennes sak. Frågan är; kommer Malexandermördarna att släppas fria inom 25 år? Jag är tveksam. Massmedia tenderar att behandla inhemska brottslingar tämligen hårdhänt men svenskar som begått brott utomlands på något sätt ofta får en mild behandling, ibland till och med ikläs de en offerroll.

Annan bloggare som har ungefär samma uppfattning som jag i frågan är Johan Ingerö.

Skrivet av: Kapten Nemo | fredag 20 juni 2008

Kort om queerperspektiv och Birgitta Ohlssons ”ställningstagande”

Det blir två korta inlägg denna sena kväll!

Svenska Dagbladet skriver om att 16 muséer denna sommar kommer att ha queerperspektiv, d v s ett homosexuellt perspektiv på sina utställningar.

Förutom att sådana utställningar ter sig mindre intressanta för övriga överväldigande majoriteten hetersexuella så får jag intrycket av artikeln att vissa utställningar drar saker och ting alldeles för långt. Att mena att den sammanhållning som fanns inom försvaret för över hundra år sedan skulle ha haft några sorts homosexuella undertoner är inget som har stöd i någon som helst forskning! Att visa bilder på ett gäng nakna och till synes överförfriskade soldater eller bilder på där en man har sin arm runt en annan mans axlar och sätta detta i en homosexuell kontext är rent ut sagt ohederligt.

 Birgitta Ohlsson (fp)

Dagens Nyheter skriver om att den folkpartistiske riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson fått flertalet blombuketter för att hon ska ha visat kurage mot den nya FRA-lagen. Själv skulle jag vilja påstå att Ohlsson inte visat sig någonting alls. Att hon inte röstar emot förslaget är en del av skälet till att det går genom. Genom detta protesterar hon visserligen litegrann men knappast så att hennes partikamrater blir upprörda eftersom lagen ändå går genom med majoritet, oavsett vad hon röstar.

Riktigt kurage hade varit att hon hade röstat nej. Nu är hennes val endast feg populism och förtjänar inga blommor.

Skrivet av: Kapten Nemo | tisdag 17 juni 2008

Ordningsvakters trovärdighet – en liten studie

Man kan återkommande i media läsa om ordningsvakter och dessas arbetsmetoder. Främst brukar man syfta till den sfär av ordningsvakter som arbetar inom krogbranschen även om vissa artiklar handlat om ordningsvakter inom andra branscher än restaurangnäringen. Flera kända exempel har uppdagats genom åren, det mest kända är nog fallet med förre SSU-basen Anna Sjödin och händelserna på nattklubben Crazy Horse vid Stureplan.

Jag beslöt för att fördjupa mig själv lite i ordningsvaktsvärlden medelst lite googling.Handfängsel

Expanderbatong

En ordningsvakt utbildas under två veckor i regi av polisen. Kravet för att bli antagen är att man är i princip ostraffad. De tvångsmedel en ordningsvakt får använda sig av regleras i diverse lagar och förordningar, däribland polislagen. Ordningsvakten får utrustas med handfängsel, skjutvapen (efter särskilt beslut av polismyndighet vid vissa objekt), batong samt expanderbar batong efter genomgången utbildning. En ordningsvakt får, om det behövs, använda våld om det är nödvändigt för att ordningen skall upprätthållas eller om han/hon, med laga stöd, skall gripa, avlägsna eller omhänderta en person. Utöver detta har ordningsvakten ett tjänstemannaskydd och våld och hot mot denne bestraffas hårdare än gentemot gemene man.

Ordningsvaktsbricka

Kort sagt, en ordningsvakt får väldigt mycket individuell makt i förhållande till sin utbildning. Nästan lika mycket som en polisman – som utbildas under två år. Kort sagt, det handlar om stora maktbefogenheter. Förstå mig rätt nu, jag anser att ordningsvakter behövs i vårt samhälle. Jag betvivlar inte heller att många är duktiga i sitt yrke och har servicekänsla. Faktum är att jag aldrig haft en enda negativ erfarenhet av ordningsvakter, bara positiva. Allt från att jag bett om hjälp för att hitta någonstans till återbördandet av borttappade föremål. Utöver detta innebär ordningsvakter en trygghet i miljöer där det kan bli stökigt och dessa platser behöver inte nödvändigtvis vara nattklubbar utan sjukhus, köpcentra och liknande. Ordningsvakter besparar samhället också en väldigt mycket pengar genom att samhället inte behöver utbilda och betala en massa poliser. Ofta står privata aktörer för kostnaden av ordningsvakterna.

Det är givet, och där tror jag inte att någon läsare har motsatt uppfattning, att en ordningsvakt tillsammans med kollega har ett stort förtroendekapital – kanske nästan lika stort som en polisman. Det är därför av vikt att ordningsvakter är sanningsenliga och rättvisa och följer noga de lagar och förordningar som reglerar deras arbete. Särskilt eftersom att de människor de ofta utövar sin makt emot är människor som kan vara påverkade eller utslagna. Insynen i ordningsvaktens tjänsteutövning är ju ganska liten, ingen ser vad som sker i ett avräkningsrum. Likadant gäller givetvis för polismakten men där skulle jag vilja hävda att insynen är något större.

En granskning

Jag beslöt mig därför att granska ingripanden från ordningvakter som hamnat i Stockholms tingsrätt de senaste dryga två åren. Det är en mängd fall och alla var inte avgjorda ännu. Jag ville bilda mig en uppfattning om vad det var för folk som greps av ordningsvakter, hur gripandena skedde och vad ordningsvakterna brukar vara för slags personer i fråga om kön, ålder, etnicitet osv. De gripna har varit allt från ostraffade kvinnor i 50-årsåldern till tungt kriminellt belastade unga män. Gemensamt för dem alla är att de beskrivs av ordningsvakterna som påverkade. Platserna har varit allt från fotbollsmatcher till varuhus till nattklubbar.

Följande kan konstateras, av de gripna som senare åtalas så åtalas många för brott som våldsamt motstånd, hot mot tjänsteman och våld mot tjänsteman. Av åtalen så är det sällan som något annat brott påstås ha begåtts utan oftast handlar det om att ordningsvakten avvisar någon och därefter uppstår brål och delade meningar om efterföljande händelseförlopp. Nästan alla är under polisens utredning är misstänkta för sådana brott även om det inte alltid leder till åtal. Vad det egentligen handlar om vid vålsamt motstånd är att ordningsvakterna säger att den gripne krängt med kroppen för att förhindra gripandet, tagit tag i dem eller måttat slag mot dem, sällan har de träffat. Det verkar nästan legio att ordningsvakter kommer med sådana påståenden. Särskilt en ordningsvakt stack ut bland dem andra. Han förekommer i, hör och häpna, 18 mål i Stockholms tingsrätt bara de senaste två åren! Detta är alltså bara i Stockholms tingsrätt, jag har inte bemödat mig om att granska övriga domstolar.  Detta är alltså polisanmälningar som åklagare valt att väcka åtal för, hur många polisrapporter som den aktuell ordningsvakten står som målsägare eller vittneär höljt i dunkel. Den aktuelle ordningsvakten är vald dels eftersom han förekommer i så många mål och dels för att han är någorlunda representativ i ålder, kön och bakgrund. Sammanlagt har jag granskat ett 30-tal ordningsvakter och deras bakgrunder.

Vem är han?

Ordningsvakten i fallet ovan är ganska typisk för en ordningsvakt i Stockholm som förekommer i många åtal. Han är man, relativt ung, har invandrarbakgrund, arbetar som ordningsvakt i flera olika miljöer, bosatt i en av Stockholms förorter. Han är faktiskt ganska representativ för ordningsvakter i Stockholm i stort. Visserligen är väl kroatiskt ursprung inte särskilt främmande men antalet ordningsvakter med utländsk bakgrund har ökat enligt samtal jag haft med Länsstyrelsen och det kan väl anses bra att ordningsvakter speglar samhället i stort.

Ordningsvakten i det här fallet heter Ilija Klaic, 31 år gammal ensamstående man av kroatiskt ursprung. Han är uppvuxen i Skärholmen i Stockholm. I likhet med många andra heltidsordningsvakter hade han ganska slätstrukna betyg från gymnasiet.

Ilija Klaic skiljer sig dock på en punkt från de flesta andra ordningsvakter som jag undersökt. De har ofta gjort någon sorts militärtjänst, ofta med placering inom bevakning. Ilija Klaic blev svensk medborgare 1998 och mönstrade för värnplikt 1999 men han hade för dåliga fysvärden för att få göra värnplikt och fick frisedel.

I de 18 målen som han förekommer i så har jag läst domarna och förundersökningarna. Han förekommer ömsom som vittne och ömsom som målsägande – ibland som båda två. Vad jag slås av är hur ofta ordningsvakterna, i det här fallet Klaic, ändrar sin berättelse under rättsystemets gång och ändå blir trodda medan de åtalades ändringar i sina berättelser närmast tas för intäkt att de är skyldiga.

Ett typiskt exempel

Jag ska ta ett exempel, se fallet nedan med en tidigare ostraffad 40-årig kvinna som döms för hot och våld mot tjänsteman. Ilija Klaic vittnar om att kvinnan ”inte visat respekt” när han sagt till henne att inte stå och tala med en väninna vid t-banans spärrar. Vad ”respekten” borde ha bestått av beskriver han inte närmare. Kvinnan protesterar högljutt och beläggs med handfängsel av Klaic och dennes kollega och förs till avräkningsrummet. Med handfängsel på ryggen så uppger Klaic att det krävdes fem manliga vakter för att hålla ned henne. Läsaren får dra sina slutsatser själv av rimligheten i detta påstående. En del av kvinnans berättelse följer nedan.

Vid rättegången ändrar sig Klaic från att tidigare i förhör med polis uppgett att kvinnan sparkat en gång till att hon nu har sparkat flera gånger.

Svagheterna när de två ordningvakterna hörs i domstolen framkommer. Ilija Klaic, som man milt sagt kan påstå är van vid rättegångsförhandlingar, möter då upp med att läsa högt ur förundersökningen – något som det är extremt ovanligt att ett vittne gör.

Man kan tycka att efter att båda ordningsvakters berättelse kring händelsen visat sig inte vara särskilt i överensstämmelse med varandra att dessas trovärdighet skulle ha skjutits i sank.

Detta ansåg dock inte domstolen som fäller kvinnan för hot mot tjänsteman och våld mot tjänsteman.

En av ordningsvakterna tilldöms 5500 skattefria kronor i skadestånd av kvinnan för en spark. Lönande extraknäck för ordningsvakten. Domstolen konstaterar dock att Ilija Klaic uppträtt provokativt.

Slutsatser

Fallet som jag visar ovan är faktiskt rätt typiskt för de ingripanden av ordningsvakter som går till rättegång. Däremot, och det vill jag påpeka, förekommer dessa ordningsvakter i oftast bara ett eller två mål under några års tid. Man kan lugnt påstå att en vanlig människa, utan någon som helst erfarenhet av rättegångar, står sig slätt mot ett rättegångsproffs som Ilija Klaic.

Den här typen av fall som jag redovisar ovan är vanliga, jag stötte på hur många som helst i min granskning. Klaic är heller inte unik, andra ordningsvakter förekommer också i hög utsträckning och i viss mån förklaras ju detta med att ordningsvakt är ett utsatt yrke med ibland hög arbetsbelastning. Min kritik ligger istället mot domstolarna som verkar godta vad som helst i bevisväg om det bara kommer från en ordningsvakt eller polis. Däri ligger problemets kärna. Jag anser att samma tillförlitlighetskrav ska gälla för lagens väktare som för vanliga människor.

Fotnot:

Jag gör inte anspråk på att det här är en vetenskaplig bedömning utan det är bara en fördjupning och reflektioner gjorda av mig utan några större ambitioner. Som skäl till varför jag publicerar namn och bild på ordningsvakten i fråga är helt enkelt att jag tycker att om man arbetar som ordningsvakt i offentlig miljö och förekommer i så många rättegångsprotokoll att man i det närmaste kan kallas för ”rättegångsproffs” så tycker jag att det finns ett allmänintresse i att veta lite om den personens bakgrund. Eftersom ordningsvakten ifråga är ganska genomsnittlig i sina personliga förhållanden så är det passande att ta honom som exempel.

Synpunkter på ovanstående emottages tacksamt.

Skrivet av: Kapten Nemo | fredag 6 juni 2008

Hatbrottets definition

Jag brukar vara väldigt försiktig med att obetänksamt köpa mediernas beskrivningar av åtalade i spektakulära brottmål. Ofta missar journalisten människan bakom skranket och hemfaller åt tacksamma stereotyper och karaktärsmord. Inte så konstigt kanske, även de mest seriösa nyhetsmedier pendlar mellan rollen som nyhetsförmedlare och underhållare – även om de själva och även vi läsare ibland förnekar att så är fallet.

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan rapporterar om den mordåtalade 35-åringen, även benämnd i medierna som Smeden. Den åtalade mannen har raggat upp andra män på diverse sajter för homosexuella. Väl hemma hos dem så har han, enligt sitt erkännande, utdraget misshandlat, kanske till och med torterat, sina offer och dessutom i vissa fall rånat dem. Medierna och åklagaren kallar det för ett hatbrott. Grunden till detta anses vara att den åtalade avsiktligen sökt upp offer som döljer sin homosexuella läggning, troligen som en försäkran om att dessa är mindre benägna att polisanmäla. Vi talar alltså inte här om någon som skadat och eventuellt mördat homosexuella därför att de är homosexuella utan helt enkelt därför att dessa ansetts av den åtalade som mindre benägna att polisanmäla. Det är en väsentlig skillnad och det ska bli intresssant att se hur domstolen ställer sig till det yrkandet. En skicklig advokat bör nog ha uppmärksammat detta.

Personrån är naturligtvis inte särskilt lönande, åtalet i fallet med Smeden talar sitt tydliga språk, 200kr vid ett tillfälle, några hundringar här och där. Småpengar. Det primära syftet är troligtvis inte pengarna utan de bakomliggande orsakerna är troligtvis mycket mer komplicerade än så. De flesta spekulationer har gjort gällande att Smeden skulle ha en undantryckt homosexuell läggning. Jag vet inte om det stämmer, skälen kan snarare vara psykopati och en sadistisk läggning även om även jag gärna hemfaller åt teorin om någon form av erfarenhet av homosexualitet – kanske negativ sådan. I vilket fall som helst så har den här typen av gärningsmän en djupare psykiatrisk problematik. Sedan att vårt lands rättspsykiatriker inte anser dem så sjuka att de inte är riktigt medvetna om vad de gör är en annan sak.

Medierna beskriver den här händelsen som unik för sitt slag, att en gärningsman metodiskt söker upp homosexuella i syfte att råna dem, kanske till och med rånmörda dem. Säkert är det mycket ovanligt men jag har åtminstone lyckats googla fram ett fall från 1999. Domen kan du läsa här. Varning för stark läsning! Den handlar om en ung man som rånar och mördar en man och försöker mörda en annan. Mördaren dömdes till 14 års fängelse och är nog en fri man nu. Likheterna med fallet med Smeden är uppenbara, båda två rånar och mördar homosexuella. Den dömde i domen som jag länkar till verkar dock ha specialiserat sig på äldre homosexuella samt att han till skillnad från Smeden uppger att han själv är homosexuell.

Personligen är jag emot en särskild lagstiftning och beteckningar som hatbrott. Likheten för lagen borde vara helt absolut, man blir inte mer offer för att gärningsmannen haft ett specifikt motiv. Jag menar också, precis som det framkommer i de två redovisade fallen ovan, att gränsdragningen är ibland omöjlig att göra. Den dömde i fallet vars dom jag länkar till har haft samma motiv och ungefär samma typ av gärningar – ändå räknades inte hans brott som ett hatbrott eftersom han själv var homosexuell. Skall den egna sexualiteten ge ett frikort vid bedömningen av vissa gärningspåståenden? Jag tycker inte det.

Skrivet av: Kapten Nemo | lördag 31 maj 2008

Suicidprevention inom häktesvärlden

Svenska Dagbladet rapporterar om att ännu ett självmord ägt rum på ett svenskt häkte. Ett självmord som är ett i raden av en ökning på Sveriges häkten.

Roal Nilssen

Roal Nilssen

Kriminalvårdarnas fackförbunds representant, Roald Nilssen (SEKO), visar prov på ett klassiskt exempel av enkel och dum problemlösning. I hans värld är det underbemanningen på häktena som är orsaken till att intagna tar livet av sig. Hans lösning är mer personal; vore kanske konstigt annars – han arbetar för deras fackförbund! Jag tvivlar på att Nilssen har några som helst goda intentioner med sitt förslag utan han ser nog mest händelserna som en chans att bedriva lobbying för fler anställda inom Kriminalvården. Kriminalvårdens medicinskt ansvarige, Lars Håkan Nilsson, ser det mer som ett möblemangsproblem, d v s att om man tar ifrån alla intagna saker som toalettdörr, skosnören och annat denne kan ta livet av sig med så undviker man självmorden. Problemet här är väl snarast att allt går att använda vid ett självmord om någon är motiverad nog.

Lars-Håkan Nilsson

Lars-Håkan Nilsson

Det finns faktiskt utbildningar, om än få, på högskolenivå i suicidprevention. Problemet är att dessa utbildningar egentligen bara behandlar suicidala (finare ord för självmordsbenägna) människor och inte intagna i svenska häkten. Det finns nämligen några avsevärda skillnader mellan dessa grupper. Många häktade är under restriktioner, det vill säga att de är helt avskurna från omvärlden och får bara ibland prata med utredande polis eller sin advokat. De får alltså inte ringa och inte träffa någon. De får skriva brev men dessa genomläses och tar en ca en vecka på sig att komma fram då genomläsning av massa intagnas post tar tid. De hårdaste restriktionerna innebär också att den intagne, utöver det jag just räknat upp, ej heller får titta på TV eller radio eller läsa några tidningar. Den intagne får hålla tillgodo med häktesbibliotekets utbud. Denna häktesform är närmast unik för Sverige och något vi delar med några obskyra diktaturer.

Häkteskorridor

Jag vill mena att herrar Nilssen och Nilsson helt missar, avsiktligen eller av dumhet, problemets kärna. Varför tar de intagna livet av sig? Istället för att satsa massa pengar på mer personal och ta ifrån de intagna saker som vi andra tar för givna, tex skosnören och möjlighet att skyla oss när vi går på toaletten; så kan man helt enkelt satsa på mer personaltid. Att personalen får möjlighet och även skyldighet att se till att den intagne, om denne så önskar, får social samvaro några timmar per vecka. Dels skulle personalen snabbare kunna upptäcka suicidala intagna men också skulle troligtvis en hel del av de suicidala upphöra vara just suicidala då social kontakt är just sådant som kan få många självmordsbenägna att tänka om. Människan är ett socialt flockdjur och isolering är, via vetenskap och förnuft, bevisat vara depressionsframkallande.

Skrivet av: Kapten Nemo | fredag 30 maj 2008

Folkslag som kommit och gått

I dagens nätupplaga av Dagens Nyheter står att läsa om att man hittat hår från ett folkslag av Homo Sapiens Sapiens, dvs människa, som tidigare bebott Grönland men nu inte finns längre utan ersatts av dagens eskimåer. I Svenska Dagbladet kan vi också läsa om en nyfunnen indianstam vars eventuella utplåning oroar forskarna.

Det aktuella hårfyndet

Det är med viss sorg som jag läser den här typen av historiska fynd eller urfolk som möter ”civilisationen” av ungefär samma anledning som jag tycker det är tråkigt att vissa djurarter försvinner.  Det var tretusen år sedan detta, numera utrotade folkslag, försvann. Tretusen år kan tyckas som en lång tid men i ett evolutionärt perspektiv är det knappt en sekund. Nu har visserligen folkslag kommit och gått genom årtusendena kan någon anföra och det är en del av en naturlig utveckling att vissa folkslag försvinner genom att de konkurreras ut av andra. Antingen har de manövrerats ut av andra folkslag eller blandats. Europa är ett typiskt exempel på en historisk smältdegel av olika folkslag genom årtusendena vilket i sin tur skapat de europeiska folkslag vi ser idag. Jag är visserligen dåligt påläst på detta ämne men ett antal folkslag har försvunnit i människans historia. Det är en knäckfråga hur olika länder förhåller sig till sin egen historia i ämnet. Det kan i vissa kulturer anses känsligt att man faktiskt inte var först på sitt territorium utan att man konkurrerande – slog ut – ett annat folkslag. Det är viktigt med en korrekt historiebeskrivning som inte förskönar eller förvanskar. Jag kan dra en parallell till min egen skolgång där neandertalarna utmålades som slöa, dumma och att de mer eller mindre försvann självmant. Kanske är det så att vi förnekar vårt eget våldsamma förflutna?

Ulf Nilson

Inom ett antal hundra år så kommer det folk som vi idag kallar svenskar att vara blandade med folkslag från världens alla hörn. Huruvida det är något att förundras eller förfäras över överlåter jag till läsaren att bedöma – precis som den kände kolumnisten Ulf Nilson skrev i Expressen om detta ämne: ”Slutsatsen att vi är på väg att byta folk på Sverige är läsaren fri att hålla med om eller förkasta.” 

Frågan är om någon saknar ett försvunnet folkslag. Jag vet inte, jag tror att det i naturen är det viktigt med mångfald.

 

Neandertalare

Neandertalare

Ett intressant exempel, som dock inte handlar om folkslag utan om människorarter var Homo Neanderthalensis, i dagligt tal kallat neandertalarna, existens. Låt mig för ett ögonblick sväva iväg i ämnet då jag faktiskt tycker att denna människoart (ej att förväxla med folkslag) är en fantastisk del av människans historia. Neandertalarna hade större hjärnor än dagens människor, var kraftigare byggda, hade god talförmåga och en religiös föreställningsvärld vilket bland annat innebar att de begravde sina döda. Neandertalarna levde sida vid sida med människan i flera tusen år men konkurrerades (läs slogs ihjäl) till slut av människorna som började göra sitt intåg i Europa. Man vet inte varför neandertalarna förlorade striden, de båda arterna var ju väldigt lika. En del forskare anför en intelligensskillnad (som saknar belägg i forskningen), andra forskare menar att Homo Sapiens var mer krigisk. Många tänker på neanderthalaren som en korkad storvuxen hårig best. Forskningen visar dock att neanderthalarna snarast verkade mer fredliga och leva mer i harmoni med naturen än Homo Sapiens. Läs gärna mer om Homo Neanderthalensis då jag antagligen skulle kunna skriva hur mycket som helst kring denna fascinerande människoart!

Skrivet av: Kapten Nemo | torsdag 29 maj 2008

Om girighet, arvstvister och lögner

striden om grundaren av tidskriften Expo tillika deckarförfattaren Stieg Larssons bokmiljoner rullar vidare. Ikväll gick också ett TV-program om det hela.

Stieg Larsson

Mitt intryck är att Stieg Larssons far Erland Larsson och bror Joakim Larsson ger ett någorlunda om än lite småaktigt balanserat intryck. Eva Gabrielsson framstår som inte bara girig utan också rent brottslig då hon vägrar att lämna ut Stieg Larssons dator till dödsboet enligt tingsrättens beslut. Att fadern och brodern har försökt förhandla med Eva Gabrielsson genom att mot ett utfående av datorn låta Eva Gabrielsson ta över Stieg Larssons lägenhet framstår som en fair deal som de faktiskt inte är skyldiga till. Det är inte utpressning om man har laga rätt till något, trots att Uppdrag Granskning försöker påvisa motsatsen.

Eva Gabrielsson vägrar alltså följa domstolens beslut om att datorn ska tillfalla dödsboet och därmed Larssons bror och far. Hon anför en rad argument som skäl till att hon och Stieg Larsson aldrig gifte sig.

Eva GabrielssonHon menar att det uppmärksammade mordet på Björn Söderberg 1999 och övriga hot från högerextrema rörelser innebar ett hinder för att hon och Stieg skulle gifta sig. Det hela hade varit beömkansvärt om det inte hade varit för att mordet på Söderberg begicks den 12 oktober 1999 och hon och Stieg Larsson således levt innan som ogifta i ca 25 år innan dess! Eva Gabrielsson har också i en annan intervju hävdat att det var av rädsla för gärningsmännen som hon menar var efterspanade i flera månader för mordet på Söderberg. Emellertid visar tidningsartiklar att de tre som dömdes för mordet greps två dagar efter mordet och således omöjligen kunde innebära något hot mot henne och Stieg. Eva Gabrielsson hävdar också i en tidigare intervju att passfoto på Björn Söderberg och Stieg Larsson skulle ha beställts samtidigt – något som skulle illustrera den kraftiga hotbilden och därmed ett hinder mot giftemål. Enligt Expos dåvarande webbplats (se citat nedan) så hade alla som startade Expo 1995 skyddade personuppgifter vilket bland annat innebär att något passfoto inte kunnats fås ut på Stieg Larsson sedan 1995.

”Varför har eXpo hemlig redaktion?

Att skriva om högerextremism är inte så uppskattat av de man skriver om, vilket inte minst kampanjen mot tidningens återförsäljare och tryckeri våren -96 visade. Därför har vi valt att låta eXpos redaktionslokal vara hemlig. Alla som jobbar fast med tidningen har också skyddad identitet och går alltså inte att spåra på vanligt sätt. Detta gör vi för att undvika trakasserier och för att kunna leva ett något så när normalt liv utanför”

Något passfoto på Stieg Larsson kan alltså omöjligen fåtts ut vid den här tidpunkten. Uppgifter som tex om och vem Stieg Larsson var gift med omfattades också av den starka sekretessen som skyddade personuppgifter innebär. I SvD’s artikel hävdar Eva Gabrielsson att hennes passfoto samtidigt också begärts ut – en helt ny uppgift som aldrig framkommit i tidigare intervjuer med henne – och i samma andetag hävdar hon att högerextremisterna trodde att Steig Larsson var homosexuell och inte levde med någon kvinna. Kort sagt, Eva Gabrielsson far med osanning på flera punkter om skälen till varför hon och Stieg aldrig gifte sig!

Låt oss ändå anta att Eva Gabrielssons skäl är korrekta, att hon är sanningsenlig. Om det nu var så att det var en överenskommelse mellan henne och Stieg Larsson om att de inte skulle gifta sig pga säkerhetsskäl så vill jag mena att om man satt in sig i en sådan fråga så har man nog tänkt på vad som ska hända med sin kvarlåtenskap och därmed upprättat ett testamente! Enligt vittnesuppgifter har ju Stieg Larsson till och med avböjt att upprätta ett testamente trots att flera av hans vänner erbjöd sig att upprätta det åt honom! Ytterligare en sak som visar på Stieg Larssons medvetenhet om frågan kring hans kvarlåtenskap är ju det faktum att han faktiskt efterlämnade ett testamente – det om något visar ju att han var medveten om problematiken. Sedan att testamentet troligtvis kommer ogiltigförklaras är en annan femma.

Eva Gabrielsson säger i Uppdrag Granskning att hon ”slutade hålla tyst inför medierna”. Detta är inte sant. Hon har från dag ett då hon insett att hon inte är dödsbodelägare gått ut i massmedierna. Det klingar falskt och ihålig när hon säger att det inte handlar om pengarna – 80 miljoner kronor är skäl nog för henne att ljuga och föra en kampanj i media.

Jag är den förste att skriva under på att 30 års samboförhållande borde rendera samma arvrätt som vid giftemål. I just det här fallet är jag tveksam eftersom Eva Gabrielsson handskas så ovarsamt med sanningen.

Stieg Larsson var en hårdför kommunist av den gamla skolan och han tog aldrig avstånd från kommunismen. Att man nu påträffat ett över 30 år gammalt testamente, som visserligen saknar juridisk bäring, där Stieg Larsson testamenterar sin kvarlåtenskap till en revolutionär kommunistisk organisation förvånar nog ingen. Att organisationen, liksom många andra kommunistiska sekter, inte finns kvar innebär utöver de juridiska svagheterna i testamentets upprättande att kvarlåtenskapen tillfaller brodern och fadern. Det är juridiskt korrekt och Eva Gabrielsson och hennes anhängare försöker spela på känsloargument som SVT och övrig media borde hålla sig för goda för att förmedla.

Personligen anser jag att Millenium-böckerna är grovt överskattade men det saknar relevans i en diskussion kring arvstvister i allmänhet och det här fallet i synnerhet. Huruvida Erland och Joakim Larsson förtjänar pengarna eller ej är ointressant för diskussionen. Vad jag vänder mig emot och vad som får mig att indirekt ställa mig på deras sida är Gabrielssons sätt att handskas med sanningen.

Att media ställer sig på Gabrielssons sida är nog ett utslag av att massmedia gillar tidskriften Expo och de vet att Eva Gabrielsson skulle säkra Expos framtid med ett antal miljoner. Det var också det som var kärnfrågan i Uppdrag Granskning; att Expo inte fått tillräckligt med pengar. Nu har ju fadern och brodern bevars skänkt en miljon kronor till den kartläggande stiftelsen. Det kostar nämligen pengar att driva åsiktsregistrering och antirasism. Arvstvister är alltid uppslitande för alla parter. Det bästa hade naturligtvis varit om Stieg Larsson författat ett testamente där han preciserat hur han hade velat att hans kvarlåtenskap skulle fördelas. Det är tänkvärt för alla människor, oavsett hur små eller stora deras tillgångar är.

Som fotnot kan tilläggas att Malena Janson, kolumnist i SvD kritiserade SVT för Uppdrag Gransknings program om arvet efter Stieg Larsson.

Skrivet av: Kapten Nemo | tisdag 27 maj 2008

Om olösta mordfall och hoppet som aldrig dör

Dagens Nyheter har rapporterat kring länskriminalens s k cold case-grupp. En grupp vars funktion är att hålla i utredningar där väldigt lång tid har förflutit och förhoppningvis hitta en lösning på de fallen, vilka rör sig uteslutande om mord eller åtminstone fall av dödlig utgång.

Gruppen leds av den erfarne kriminalinspektören Eiler Augustsson tillsammans med kollegorna Börje Sehlstedt och Peter Ström. Man sätter mycket av sitt hopp till den nya tekniken, uppger Augustsson, och som det får förstås då DNA-analysmetoder som inte var tillgängliga då brotten begicks. Hittills har gruppen löst ett fall, som dock hade lösts utan Cold Case-gruppens existens då en fd flickvän till gärningsmannen ringde polisen och angav honom, men som Eiler Augustsson säger; att gå till botten av en utredning är också ett resultat. Rättsamhället får nämligen ibland finna sig i att inte kunna bevisa en gärningsmans skuld bortom rimligt tvivel. Det är en del av det nödvändiga pris som samhället får betala för rättssäkerheten.

Under intervjun med Eiler Augustsson berättar han om det välkända mordet på en 16-årig pojke nyårsnatten 1994/95, det s k Fryshusmordet. Under årens lopp har ett flertal personer anhållits och släppts och även avförts från utredningen. Augustsson uppger då viss tvekan att man fått in ett tips som kan lösa mordet, något som utlöser rubriker i pressen.

Eiler Augustsson

Eiler Augustsson benämns i artikeln som ”landets bäste förhörsledare”. Jag har forskat närmare i saken genom att googla ”Eiler Augustsson” och letat efter artiklar innehållandes hans namn i Mediearkivet, som har publicerade texter ur alla nyhetstidningar i Sverige. Vad som slog mig är att Augustsson förekommer i en mängd artiklar där han uttalar sig, jag har svårt att tro att någon annan polisman i Sverige når upp till hans antal intervjuer i media. Han har varit en del av flertalet kända och stora brottmålsutredningar – något som i sig inte är särskilt anmärkningsvärt och något han delar med sina kollegor på länskriminalens våldssektion. Han är säkert en skicklig kriminalutredare, man arbetar nämligen inte på landets största våldsrotel om man inte är något så när kompetent. Augustsson framstår dock vid en sammanställning av mediebruset de senaste tio åren, inklusive en statistroll i filmen om Lasermannen, som en man som i bästa fall kan beskrivas som ett villigt ansikte utåt för länskriminalpolisen – i värsta fall som en ytlig publicitetshungrig linslus utan större djup och eftertanke.

Fryshusmordets senaste rubrik

Det är som det senare som Augustsson framstår när han i landets största dagstidning genom att uttala sig om Fryshusmordet ger hopp åt en förtvivlad mamma som fått sin son mördad på ett brutalt och meningslöst sätt. Det framstår också som synnerligen oansvarigt och inkompetent av Augustsson att, om det nu finns bäring i hans påstående om att mordet kan vara på väg att klaras upp, förvarna de misstänkta gärningsmännen.

Frågan är om inte benämningen av Augustsson som ”landets bäste förhörsledare” i massmedia mer är någonting skapat utifrån hans goda relation med massmedia och förmåga att ge spektakulära intervjuer snarare än något som har en grund i verkligheten. Jag hittar inget exempel bland alla de artiklar han förekommer i som stödjer påståendena om hans skicklighet som förhörsledare.

Parallellt med diskussionerna kring Cold Case-gruppens arbete förs diskussionerna kring preskriptionstiden för mord. Enligt min mening är 25 år fullt tillräckligt. Lagstiftarna motiverade denna tidsgräns med att efter så lång tid så har många människors minnen bleknat och kan inte anses tillförlitliga. Även förstörda och åldrade bevis utgör ett hinder för en slopning av preskriptionstiden. Allvarliga rättsäkerhetsskäl talar för en tidsgräns då DNA faktiskt inte är ett sådant mirakelmedel som man kanske kan förledas att tro. Jag tänker inte närmare gå in på DNA-analysernas funktion och tillförlitlighet men Högsta Domstolen har i en vägledande dom konstaterat att DNA-bevisning ensamt inte skall ligga till grund för fällande dom.

Vad beträffar den här typen av gamla utredningar så är det viktigt att de görs med fingertoppskänsla – både var det gäller utredningen av misstänkta som då brottet begicks levt ett kriminellt liv men numera lever under ordnade sociala former och vad det gäller hänsynen till anhöriga vars sorg och känslor rivs upp gång efter annan om utredarna gör spektakulära och effektsökande uttalanden i media.

Skrivet av: Kapten Nemo | tisdag 27 maj 2008

Om dömda, resning och medias roll

Den dömde Kaj Linna

Dagens Nyheter  rapporterar om den för mord livstidsdömde Kaj Linna. Den livstidsdömde mannen menar att åklagaren undanhållit ett förhör som hade talat till Linnas fördel och att åklagaren dessutom menade inför Högsta Domstolen att detta förhör inte fanns då Linna sökte resning. Åklagaren Mikael Lundquist menar i sin tur i en kommentar att han åtminstone inte medvetet lämnat några felaktiga uppgifter.

Det är symptomatiskt för vårt rättsystem. Man kan göra en snabb jämförelse mellan anglosaxisk rättskipning och den svenska, dvs mot t ex USA och Storbrittanien. I Sverige leds utredningen av åklagaren. Det är denne som beslutar om utredningsåtgärder och det är även denne som tar del av allt material som polisen får fram i utredningen. Alla tvångsåtgärder som exempelvis anhållande av misstänkt, hämtning av ovilliga vittnet till förhör och husrannsakan beslutas också av åklagaren. I USA och Storbrittanien och andra länder som tillämpar den anglosaxiska rätten är de flesta av tvångsåtgärderna förbehållna en domare. Det vill säga att åklagaren måste begära tillstånd hos en domare för att få göra en husrannsakan eller annat större ingrepp i någons frihet. Det anglosaxiska systemet har insett att en åklagare inte är opartisk då denne är en del av utredningsarbetet. Åklagaren har dock alltid ett stort övertag gentemot en åtalad i rättsalen. Åklagaren styr polisens utredningsarbete, leder rättegången (nej, rättens ordförande gör det inte) och har alla utredningsresurser på sin sida. Den åtalade har bara sin advokat – som inte har möjlighet att göra egna utredningsåtgärder. Det finns massor med andra skillnader också som jag dock inte tänker redogöra för här.

Missförstå mig inte nu, det anglosaxiska systemet har nackdelar som inte det svenska systemet har, inget tal om saken!

Åklagaren Mikael Lundquist

I fallet Linna har åklagaren Mikael Lundqvist agerat som de flesta åklagare skulle göra – nämligen att sträva efter att vinna målet. Precis som att du och jag har krav från vår arbetsplats att prestera bra så har en åklagare också det. ”Vinn målen!” En sådan press påverkar naturligtvis en åklagare, kanske ibland till och med i en otillbörlig riktning.

Om Linna är skyldig eller inte vet jag intet om. Vad som står klart för den som är någorlunda insatt i det svenska rättsystemet är att det är alldeles för lätt, ibland, att bli fälld. Rättens sammansättning, den åtalades bakgrund, medias bevakning och åklagarens objektivitet är faktorer som spelar roll – men som absolut inte får göra det. Det är oerhört svårt att få resning i mordmål, man brukar tala om mediefaktorn. En morddömd måste ha media med sig för att lyckas få resning då ledamöterna i Högsta Domstolen också är människor precis som du och jag. Människor som du och jag påverkas av massmedia, de miljarder som reklambranschen genererar varje år talar sitt tydliga språk. Två livstidsdömda män har fått resning de senaste decennierna. De heter Joy Rahman och Yasser Askar. Båda dessa hade inte bara nya omständigheter att visa till sin fördel; i Rahmans fall ganska svaga sådana men jag får återkomma till det någon gång. Båda dessa män hade en stark uppbackning av massmedia. Om Linna har det varit relativt tyst, såvitt jag vet är det bara DN som skrivit om hans fall. Det är tragiskt men samtidigt är det mängder med dömda som söker resning olika typer av mål och detta uppmärksammas inte av medierna. Problemet står dock inte att finna hos medierna utan hos Högsta Domstolen som i vissa fall avslår alltför lättvindigt resningsansökningar – måhända med hänsyn till tilltron till rättsväsendet eller av kollegiala skäl.

Det är för den oinvigde viktigt att känna till att den som söker resning själv måste bekosta olika nya utredningar, advokathjälp och dessutom motbevisa det som anförs i domskälen. Domskäl i en dom som kanske är slarvigt skrivna och inte särskilt detaljerade. Allt detta ska göras av den dömde innifrån ett av landets tyngre fängelser med allt vad det innebär om att vara avskuren från omvärlden i begränsningar kring telefon och brev. Kort sagt, det är en enorm uppförsbacke, nästan oöverstiglig. För den som saknar hjälp utifrån är den omöjlig.

Det är viktigt att beivra grova brott som t ex mord. Hela vårt samhälle bygger på att mord inte ska gå obestraffat. Rädslan för att utsättas för mord är dock irrationell enligt statistiken även om media ibland försöker spela på den genom sin rapportering. Vårt samhälle bygger också på att ingen ska utsättas för övergrepp från staten. Varje oskyldigt dömd är en skyldig som gått fri. Jag tänker inte ta ställning i fallet Linna, jag vet för lite om det. Jag vet dock att det finns en rad allvarliga systemfel i vårt rättsväsende. Systemfel som kan, och med all sannolikhet har, fått fruktansvärda konsekvenser för enskilda individer och deras anhöriga.

Skrivet av: Kapten Nemo | fredag 23 maj 2008

Val av chefer och åsiktsfrihet inom polisen

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har rapporterat om att anställda vid länskriminalen i Stockholm har JO-anmält sin arbetsledning för att bland annat föra register över anställdas sjukdomar och politiska åsikter.

 Margareta Linderoth

Länskriminalen leds idag av Margareta Linderoth som tidigare varit just chef för statens mest politiska polis, nämligen författningsskyddetSäkerhetspolisen. Författningsskyddet är en avdelning som skapades efter tysk modell (Verfassungsschutz) och har som arbetsuppgift att förhindra statskupper och hot mot medborgerliga rättigheter och friheter. Det senare benämner man som ”demokratin” även om man från Säkerhetspolisens sida verkar göra en vidare definition av begreppet än så. Författningsskyddet anser sig idag ha som huvuduppgift att registrera och hålla koll på högerextremister, som en bisyssla så arbetar man även mot vänsterextremister – åtminstone de våldsamma. Att vänsterextremisterna får mindre uppmärksamhet beror inte på att de utför färre brott, snarast tvärtom, utan att brotten oftast är mindre grova även om det visst begås våldsbrott som misshandel och mordbränder. Högerextremisterna har, trots en lugn period på nästan tio år, haft en historia som varit kantad av mer massmedial uppmärksamhet kring våldsbrott än vänstern sett i ett perspektiv om 80-90-talet.

Man skulle därför kunna förklara åsiktsregistreringen på länskriminalen med något så enkelt att Margareta Linderoth är upphovet till denna genom sitt tidigare arbete på landets politiska polis. Förklaringen är dock inte så enkel som man kan tro. Linderoth tillträdde som chef för länskriminalen för bara några år sedan men enligt JO-anmälan ska registreringen ha pågått sedan 1995. Ansvaret finns därför även att söka hos hennes företrädare.

Leif Jennekvist

Jag skulle vilja använda de anteckningar som förts om personalen – om det nu är sant – som ett bevis på hur väl en arbetsplats fungerar. Tidigare chefen för länskriminalen var Leif Jennekvist. En del av ansvaret finns således också att söka där. Problemet med chefer som Linderoth, med en lång bakgrund inom polisväsendet, och Jennekvist, som antogs till polishögskolan redan som 20-åring, är att dessa saknar arbetslivserfarenhet från andra arbetsplatser. Man får därmed inte med sig de normer som övriga samhället har kring hur en arbetsplats bör fungera. Det enda Jennekvist hade med sig i bagaget innan han blev polis var militärtjänsten. Jag lägger inga värderingar i övrigt angående deras sätt att leda. Jag tror dock att deras avsaknad av tidigare arbetslivserfarenheter kan vara till en nackdel för dem.

Även kriminalpoliser har rätt till åsiktsfrihet. Dessa män och kvinnor lider lika mycket som vem som helst som arbetar på en arbetsplats där man misstänker att ledningen för anteckningar om de underlydandes privatliv. Mitt förslag till botemedel är att rekrytering av chefer inte uteslutande sker internt utan att man drar nytta av människor med andra erfarenheter än arbete på en polismyndighet. På så sätt skapas mindre tunnelseende i den verksamhet man bedriver.

Skrivet av: Kapten Nemo | fredag 23 maj 2008

Om säkerhet, misstänkta och medierna…

Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har rapporterat om de två männen som greps för att de misstänks ha försökt föra in sprängmedel på kärnkraftverket i Oskarshamn.

Orsaken till misstanken är att en detektor som används för inpasseringskontroll har gett utslag för sprängämne. Männen har numera släppts och Statens Kriminaltekniska laboratorium och kärnkraftverket själva uppger att det är si och så med detektorns tillförlitlighet och om vad som definieras som sprängmedel. Polis och åklagare hävdar dock att männen är fortsatt misstänkta.

Först kan det konstateras att det här har fått en väldig uppmärksamhet. Medierna har vridit och vänt på männens förflutna. Det har också förts fram stark kritik att en av männen är dömd för en rad brott för ett antal år sedan. Man menar att han aldrig borde ha tillåtits att arbeta där.

Jag vill mena att dels så kan man inte se allt i svart och vitt, den Kärnkraftverket Oskarshamnsom dömts för brott behöver inte vara olämplig på en känslig arbetsplats. Allt beror på brottets art, tidpunkt och vilken relation det har till arbetet. I det här fallet var det en mängd brott så sent som 2002 vilket borde olämpligförklarat mannen om inte väldigt särskilda skäl förelåg. Jag tror ändå att säkerhetsavdelningen gjort en riktig bedömning. Det är oerhört viktigt att dömda människor får en individuell prövning och inte utesluts från arbetsmarknaden. En vanlig ligist, dömd för flera brott, kan knappast äventyra säkerheten på ett kärnkraftverk. Då är en alkoholist eller missbrukare mycket farligare. Den som har terroristkopplingar ska givetvis diskvalificeras – vare sig han är dömd eller ostraffad.

Att polis och åklagare uppger att männen fortfarande är misstänkta är symptomatiskt för vårt rättsväsende. Männen släpptes därför att det är sannolikt att utrustningen tagit fel och att männen är oskyldiga. Inte för att de inte kan försvåra en utredning. Den som misstänks ha planerat att spränga ett kärnkraftverk släpps nämligen inte – vare sig han kan försvåra en utredning eller ej. Straffvärdet för att planera att spränga ett kärnkraftverk renderar mer än två år i fängelse och det innebär därmed obligatorisk häktning av den misstänkte! Åklagare och polis försöker att rädda ansiktet. Det är regel snarare än undantag att de gör sådana uttalanden då de annars tvingas erkänna att ett misstag begåtts.

Misstankarna kommer att avskrivas. Männen har fått sina liv upp och nedvända. De tillhör en fristående entreprenadfirma och det är tveksamt om de kan fortsätta arbeta där. Frågan är vilket ansvar media har och vilket ansvar åklagare och polis har. Medierna anammar ofta för okritiskt åklagare och polis versioner eftersom det annars skulle riskera att spräcka en bra ”story”.

Nyheten väcker också tanken kring säkerheten på våra kärnkraftverk. Jag tycker att dagens nyhet visat att den är god och ger gott hopp om framtiden för svensk kärnkraft. Det var en positiv överraskning att läsa att andra kärnkraftverk har en elektronisk näsa som kan upptäcka sprängmedel och annat – trots att hotet om terrorism i Sverige är kraftigt överdrivet. Den kostar väldigt mycket pengar, så mycket att flygplatser i Sverige inte har råd med den. Kärnkraftverket i Oskarshamn hade ingen, kontrollen gjordes manuellt strickprovsvis. Givetvis bör maskiner inte helt ersätta de kontroller som utförs av människor – och maskiners resultat bör granskas med kritiska ögon innan man vänder upp och ned på människors liv.

Skrivet av: Kapten Nemo | måndag 19 maj 2008

Tankar om den lilla människans skydd mot förtal

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har uppmärksammat att de flesta bloggare inte har utgivningsbevis för sina bloggar. De går därmed miste om det skydd som ett utgivarbevis har. En publikation med utgivarbevis skyddas av grundlagen och dess uppgiftlämnare får, med något få undantag, inte efterforskas. Om någon anser sig förtalad av en sådan publikation så ser rättsprocessen annorlunda ut. Det blir då ett tryckfrihetsmål med en jury istället för lagfarna domare och nämndemän.

Problemet är att i Sverige så har den lilla medborgaren väldigt svårt att få rätt om denne känner sig förtalad. Justitiekanslern, som är ensam åklagare i tryckfrihetsmål gentemot publikationer med utgivarbevis, har med Göran Lambertz i spetsen gjort klart att man endast åtalar vid förtal av kända personer som exempelvis skådespelaren Mikael Persbrandt. En vanlig medborgare kan inte förvänta sig Justitiekanslerns hjälp utan blir då tvungen att driva målet helt själv med de kostnader som det innebär att stämma någon inför domstol.

Om vi då för ett ögonblick ser bloggarens intressen. Denne kan ha ett intresse att skaffa utgivarbevis om denne vill ta del av det skydd som grundlagen ger om denne räknar med att ta emot tips med känslig information. Bloggarens identitet registreras då och det är inga problem för någon att ta reda på vem som ligger bakom bloggen. Om nu bloggaren istället räknar med att riskera att bli åtalad för förtal så ser han/hon till att inte skaffa utgivarbevis och att inte uppge vem som ligger bakom bloggen. Den lille medborgaren får nu närmast omöjligt att få rätt mot en förtalande webbplats/blogg. Medborgaren har möjligheten att polisanmäla och låta en allmän åklagare pröva fallet. Åklagaren kommer då att skriva av ärendet med hänvisning till att det aktuella förtalet inte faller under allmänt åtal då det saknas allmänintresse att driva saken. Det enda som då kvarstår för den lille medborgaren är då att stämma bloggens upphovsman – något som kommer att vara omöjligt då den lille medborgaren, till skillnad från åklagaren, inte har tillgång till tvångsmedel och polisens resurser för att ta reda på vem bloggens/webbplatsens upphovsman är.

Kort sagt, är man bloggare och vill undvika att behöva stå till svars i ett förtalsmål så ser man till att sin blogg helst inte ligger på en svensk server och så ser man till att inte skaffa utgivningsbevis. Det är tråkigt att det egentligen inte finns någon anledning att skaffa utgivningsbevis för webbplatser överlag. Googla ditt namn och se vad som skrivs om dig! Anser du något vara felaktigt, kränkande eller till och med förtal så har du väldigt liten möjlighet att få rätt. Samhället har lagstiftat så att åklagarväsendet och domstolarna inte ska överhopas med små medborgares förtalsanmälningar – därför som de får driva det till egen kostnad med en mängd hinder på vägen.

Kritiskt tänkande när man läser saker på internet kombinerat med en något hårdare lagstiftning till skydd för individen anser i alla fall jag vara rätt medicin. Datainspektionens generaldirektör har också uttalat sig i frågan.

 

Skrivet av: Kapten Nemo | måndag 19 maj 2008

Nazister eller bara omdömeslösa – om nyhetsrapporteringar

Både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter rapporterar om att ”nazister överfallit feminister”.

Jag kan tycka att det är tveksamt när nyhetsmedier påstår att gärningsmän är nazister utan att redovisa närmare belägg för det. Nu kan ju en vän av ordning anföra att det oavsett om det är nazister eller, handlar om omdömeslösa idioter i vilket fall som helst och att det därför inte är så noga med sanningshalten.

Jag håller inte med. Det gör mig lite orolig för faktagranskningen i media när jag läser den här typen av artiklar eftersom de får mig att tvivla på andra nyheter där en viss person eller grupp utmålas med spektakulära åsikter eller värderingar utan närmare belägg för detta och utan att den personen eller deIsak Bergdahl personerna får komma till tals. Nazister, verkliga eller inbillade, har blivit som vår tids häxor och ordet ”nazist(er)” är tacksamma blickfång i mediernas rubriksättningar. Hitlerhälsningar och ”sieg heil”-skränande görs så gott alltid i provokativt syfte och inte av någon ideologisk övertygelse.

Ingen skulle få för sig att utmåla exempelvis Liberala Ungdomsförbundets styrelseledamot, Isak Bergdahl, som nazist trots att denne faktiskt tillstått att han nyligen gjort hitlerhälsning och skrikit ”sieg heil” mot två socialdemokrater, något han polisanmälts för. Se Politikerbloggens nyhet om händelsen.

Några hitlerhälsningar och ”sieg heil”-skrik gör inte en nazist.

Skrivet av: Kapten Nemo | lördag 17 maj 2008

Pressetikens utveckling kontra lagstiftningen

Kommentar till Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets artiklar.

 

I Sverige är vi lite mer förskonade från den sortens journalistik där journalister (detta begrepp omfattar också fotografer) aggressivt söker upp sina objekt – vare sig det är någon som misstänks för ett spektakulärt brott eller en kändis som genomgår skilsmässa. Svenska journalister är dock på väg ikappNiklas Lindgren sina utländska kollegor. Jag har flera gånger reflekterat över svenska journalisters arbetsmetoder. Jag drar mig till minnes bilden på hagamannen Niklas Lindgren, tagen av en fotograf med hjälp av helikopter ovanför häktet. Se bilden intill, på bilderna som publicerades såg man mannens ansikte klart och tydligt. Fotografen Casper Hedberg uppger i intervju att bilden togs på uppdrag av redaktionen: – ”Ta en bild på Hagamannen i häktet om det går”. Till detta kommer exempelvis bilden på Malexandermördaren Tony Olsson i kalsonger – tagen av en polisman.

Jag har endast tagit dessa fall som exempel, listan kan göras hur lång som helst, kan den enkla människan försvara genom att säga att det är brottslingar det handlar om. Jag menar att man måste ha siktet högre än så. Hagamannen hade dessutom kunnat vara oskyldig när den där bilden togs. Det är illa ställt med rättstaten om den inte förmår skydda häktade människor från intrång i den personliga integriteten, skyldiga som oskyldiga. Jag tvivlar på att Casper Hedberg Casper Hedbergskulle uppskatta om jag fotograferade honom genom fönstren i hans hem. En häktad människa är helt värnlös. Vad det beträffar den kända bilden på Tony Olsson så togs den av en polisman som fortfarande är anonym. Polismannen gjorde sig en rejäl hacka på bilden och hans identitet får inte ens efterforskas av svenska myndigheter då källskyddet är instiftat i grundlagen. Källskyddet är naturligtvis enormt viktigt för öppenheten i samhället. Jag vill dock mena att undantag bör göras för den som förmedlar bild eller skrift mot betalning till journalister. Polismannen borde naturligtvis ha fått avsked och ett kännbart straff. Andra exempel som kan tas är den kraftiga mediebevakningen av mamman i fallet med de mördade små barnen i Arboga där hon redan på sin sjukhussäng, kämpandes för sitt liv, blir föremål för närgångna journalister som vill intervjua henne. Vi måste helt enkelt kunna lita på att lagstiftningen skyddar människor, vare sig det är i deras hem eller i statens förvar som ex fängelser, sjukhus och skolor med mera. Vi måste också kunna lita på de människor som arbetar inom dessa institutioner, att dessa inte säljer ut våra sekretesskyddade uppgifter till högstbjudande journalist.

Problemet är att lagen inte hinner med massmediernas arbetsmetoder. Det kommer bli ännu vanligare med att statliga tjänstemän mutas, för det är vad det handlar om – mutor, att ge uppgifter och bilder till massmedierna. Den enskilda människans intergritet betyder föga när en kvällstidning bestämt sig för att exponera dennes privatliv. Man kallar det för ”allmänintresset” – något diffust som definieras av tidningarnas chefredaktörer.

För de journalister som kränker privatlivet och de statliga tjänstemän som låter sig mutas Anders Gerdinmed ”tipspengar” kommer troligen att kunna känna sig trygga en bra tid framöver. Förändringar går långsamt men jag tror att utvecklingen går mot mer skrupelfria massmedier som gör allt för ett scoop tills den dag våra politiker säger ifrån. Något som de faktiskt gjort beträffande exempelvis offentligheten för vissa fotografier i statens register. Tidigare kunde den som ville beställa ut ett fotografi på vem som helst som hade pass eller körkort. De registren är idag belagda med en ganska sträng sekretess – till förtret på de flesta redaktioner runt om i landet. Faktum är att Aftonbladets dåvarande chefredaktör, Anders Gerdin, hade fräckheten att argumentera mot den nya sekretesslagen med hänvisning till att medierna kommer att bli tvungna att kränka människors privatliv i jakten på bilder på dem istället för att bekvämt kunna beställa dem! Kampanjer mot den nya lagen fördes livligt i de flesta medier.

I slutändan biter sig alltså massmedierna med kvällspressen i spetsen sig själva i svansen. För trots allt, medborgarna förväntar sig att staten kan skydda dem mot intrång i privatlivet. Även om det inte kommer att bli en valfråga så kommer de flesta politiker – om inte annat av självbevarelsedrift – att åtgärda de brister som finns i vår lagstiftning kring skyddet av privatlivet.

Skrivet av: Kapten Nemo | måndag 12 maj 2008

Några tankar om frigivningar av långtidsdömda…

Kommentar till SvDs artikel om Juha Valjakkalas avvikande.

Så skapar denne man nya rubriker i svensk press. Åmselemördaren behöver knappast presenteras för någon svensk över 25 år. Han har suttit över 20 år i fängelse och enligt den finska lagen ska han medges möjlighet till villkorlig frigivning och, förutsatt att han sköter denna, några månader medges permanent frigivning. Jag kommer inte närmare beröra mina åsikter kring livstidsstraffet då jag säkert får anledning att återkomma till det ämnet.

Det jag frågar mig själv är, vad får en man som endast behöver sköta sig i några månader i frihet att förstöra så för sig själv? Det finns nog bara två tänkbara skäl, kanske verkar de i symbios. Jag tänker mig närmast psykisk sjukdom och/eller en förödande institutionsskada. Valjakkala var väldigt ung när han begick brottet och svenska medier har gång på gång uppmärksaJuha Valjakallammat honom. Det är tydligt, genom intervjuer och uttalanden, att han gillar att väcka uppmärksamhet i media. Han verkar ha en vilja om att utmålas som en slags samhällsfiende; något ont som alla kan ta avstånd unisont från? Kanske är det därför som han upprepade gånger förstör för sig? Jag tror att återanpassning är nyckelorden rent allmänt när det gäller att få långtidsdömda att inte återfalla i brott. Vi svenskar har ofta uppfattning att svensk kriminalvård är släpphänt men så är inte fallet. De flesta västeuropeiska länder har högre standard i sina fängelser och för många brott, som ex narkotikabrott, kortare strafftider. En person som Juha Valjakkala hade aldrig i Sverige medgetts villkorlig frigivning efter +20 år i fängelse med den misskötsamhet som Valjakkala uppvisat. Ett annat skäl kanske är att han inte ser någon framtid utanför murarna. Institutionsskador brukar visa sig på det sättet, en slags längtan tillbaka.

Det bästa vore om svenska medier valde att ignorera den uppmärksamhetstörstande mannen. Han är en förlorare och inte särskilt farlig sådan.

 

 

 

Skrivet av: Kapten Nemo | söndag 11 maj 2008

Enkel administrativ åtgärd eller vägen mot en polisstat?

Kommentar till artikel i SvD.

Svenska Dagbladets rubrik är rejält missledande. Vad Thomas Bodström föreslår är att strafförelägganden ska kunna utdelas av enskilda polismän istället för som idag av åklagare. För enklare brott kan en åklagare ge en misstänkt ett erbjudande om att erkänna och slippa rättegång. Den misstänkte får då skriva under ett strafföreläggande som innebär att han/hon dömts till böter. De misstänkta som inte väljer att ”nappa på erbjudandet” blir åtalade i domstol. Strafföreläggandet är således ett sätt att bespara rättsväsendet kostnader och den misstänke besväret med rättegång vid uppenbara fall där den misstänkte vet att han/hon blir fälld. Ett exempel på detta är det skattebrott som fd vänsterledare Gudrun Schyman gjorde sig skyldig till. Schyman godtog strafföreläggandet men det var uppenbarligen si och så med hennes kunskaper om rättsväsendet och juridiken. På fråga om skattebrottet svarade Schyman ”man har konstaterat att jag gjort fel men att det inte var ett brott”. Schyman har fel, enda skillnaden mellan ett strafföreläggande och en dom är rättegångsförfarandet. Straffet är detsamma (böter) och det förs in en anteckning om detta i PBR, allmänt kallat brottsregistret.

Angående Bodströms förslag så ställer jag mig frågan om detta gör någon egentlig skillnad? Åklagare är till skillnad från vanliga polismän jurister men att detta skulle göra någon skillnad tror jag inte. Den som erbjuds ett strafföreläggande kan ju neka detta och välja att ta saken till domstol och i denna bli friad alternativt få ett lägre bötesbelopp än det som erbjudits. Kort sagt, rättsäkerheten tillgodoses nog lika bra av en polisman med utbildning för ändamålet som av en åklagare.

Jag tror dock inte att ett sådant förslag lättar den arbetsbörda en åklagare faktiskt har. Strafförelägganden är administrativa åtgärder som knappast tar åklagarmyndigheterna särskilt mycket tid i anspråk.

Jag ställer mig också högst tveksam till utvecklingen mot ett samhälle där polisen får allt mer makt, både inom rättskipningen men även inom andra områden. Det finns goda skäl till varför vi har separata delar i rättsväsendet, dvs domstolar, polismyndigheter, advokater och åklagare som är oberoende av varandra (åtminstone i teorin). Bodströms förslag urholkar inte rättsäkerheten – men det är en bit på vägen.

Skrivet av: Kapten Nemo | lördag 10 maj 2008

Skolbränder och en fd polis konspirationsteorier

Kommentar till DN’s artikel om skolbränder

Skolor tillhör bland de viktigaste och mest underskattade byggnader vi har i Sverige. Där skapas framtidens medborgare. Skadegörelse och bränder verkar förödande mot detta, både på ett större plan men även mot de enskilda elever vars skolgång drabbas.

Det verkar finnas två uppfattningar om vad som ligger bakom skolbränderna. På ena sidan har vi de lokala polismyndigheterna samt Säkerhetspolisen, på andra sidan har vi en nazistfixerad fd polis, Sten Axelsson. Polisen och Säpo hävdar att de inte ser några länkar mellan nazister och skolbränder. Polisen och Säpo menar att det rör sig om vanlig ungdomsbrottslighet. Axelsson i sin tur hänvisar till ett sk ”manifest” som några puckade nazister för flera år sedan upprättade då de utförde skadegörelse mot skolor i form av fönsterkrossning. Han menar då att detta ”manifest” skulle praktiseras av nazister runt om i landet och att detta skulle resultera i skolbränder på flera orter. Han uppger också att bränderna skett på orter som har hög aktivitet av nazism. Det senare vet jag inget om även om DNs artikel inte ger något stöd för det påståendet. Jag kan dock konstatera att av DN’s statistik så visar fakta att bränderna skett i områden med hög invandrartäthet. Ingen vågar dock dra slutsatsen att bränderna anlagts av invandrarungdomar och det är ju inte ens säkert att det beror på det. Kan lika gärna vara svenska ungar som tänt på.

Något som styrker Sten Axelssons påståenden finns alltså inte – och motsägs av seriösa myndigheter. Det är anmärkningsvärt att en person, som plågas av konspirationstankar, ges utrymme i Sveriges största dagstidning för att saluföra sin konspirationsteori som är mer eller mindre lika berättigad som påståenden om att frimurarna styr världen. Konspirationsteoretiker är inte sjuka i medicinsk bemärkelse, det kan däremot ifrågasättas om man ska ge deras sjuka teorier medieutrymme – om inte annat för att det kan motverka deras ”tillfrisknande” och återresa tillbaka till verkligheten.

Skrivet av: Kapten Nemo | fredag 9 maj 2008

TV-sända begravningar

Kommentar till dagens artikel i SvD.

Under den gångna veckan fattade SVT beslut om att sända den mördade flickan Engla Höglunds begravning i TV. Beslutet är märkligt men inte unikt. Vissa avlidna, som inte varit stora kändisar som ex statsmän och internationellt kända artister tidigare, har fått sina begravningar tv-sända. Det är dock mycket ovanligt. Spontant kan jag nog bara komma på den hedersmördade kurdiska kvinnan Fadime Sahindal vilken visserligen innan väckt en hedersmorddebatt i Sverige men den kan knappast innan hennes död ha väckt så mycket uppmärksamhet.

Jag vill nog påstå att det är en rätt stor skillnad på offer i detta fall. Utan större jämförelser kan man konstatera att de enda likheterna är att de båda blev mördade. Fadime Sahindal arbetade aktivt mot den kurdiska hederskulturen och det fick för henne ett väldigt högt pris. Engla Höglund får sägas vara ett offer för omständigheterna. Sådana tragiska fall sker ganska ofta i vårt samhälle. Det är dock extremt ovanligt att barn mördas av främmande människor. Detta fallet hade också fått stor medial täckning under den tid man trodde att Engla bara var försvunnen/bortförd.

Frågan inställer sig då, vilket syfte fyller en tv-sänd begravning i det här fallet? Som jag kan se det endast ett nämligen att de som engagerat sig i flickans öde har ett intresse av att ta del av begravningen. I fallet Fadime Sahindal var skälen den uppmärksamhet hederkulturen fick i vårt samhälle. Den hade ju tidigare varit ganska så dold för gemene man.

Ingen kan dock påstå att barnamord är något dolt fenomen i vårt samhälle. Extremt ovanliga tack och lov – men deras begravningar, hur tragiska och hemska de än är, bör inte sändas i TV.

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.