Media är dåliga på att förklara rättsprocessen

I efterdyningarna till fallet med den numera från häktet frisläppte men fortfarande av åklagaren mordmisstänkte läkaren har en rad privatpersoner anmält åklagare Elisabeth Brandt till Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Enligt min åsikt bottnar detta i att massmedia är dåliga på att förklara för vanligt folk hur rättsprocessen fungerar i praktiken.

Det samtliga anmälare vänder sig mot är i huvudsak, vad de uppfattar som, en inkompetent åklagare och en felaktig hantering av ärendet. Som jag redovisat i tidigare inlägg så har jag inga synpunkter på om den mordmisstänkte läkaren är skyldig eller ens om det inträffade är ett brott. Jag kan däremot inte se att åklagaren, utifrån den information som vi delges i skrivande stund, gjort något riktigt fel. Hon har agerat utifrån gällande lagstiftning och utnyttjat denna utifrån sina möjligheter. Naturligtvis hade hon kunnat agera annorlunda, mjukare, vekare, men det hade skapat misstankar om att hon särbehandlade den mordmisstänkta läkaren på grund av dennes yrke. Det hade inte varit acceptabelt. Massmedia har en stor skuld i att många medborgare nu upprörs över åklagarens agerande då massmedia inte nämnvärt bemödat sig om att förklara åklagarens möjligheter och skyldigheter under en brottsutredning. En del av rapporteringen har också inte visat sig vara korrekt.

Nedan redovisar jag ett representativt urval av de anmälningar som gjorts, antalet ärenden hos Justitieombudsmannen och Justitiekanslern ökar stadigt och är alldeles för många för att redovisas här.

Ulf Lindsjö, läkare i Uppsala anmäler till Justitiekanslern att han anser att ”åtalet är skandalöst illa underbyggt”, han menar vidare att inte en enskild läkare kan hållas ansvarig eftersom det är en grupp läkare som fattar beslut om avbrytande av livsuppehållande åtgärder. Han redogör för hur förfarandet bör gå till och avslutar med att åklagaren bör ställas till ansvar för tjänstefel för behandlingen av ”den åtalade läkaren”.

Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i anmälan som Lindsjö gjort men jag kan än en gång konstatera att medicinarnas juridiska kunskaper är enormt bristfälliga (motsvarande kan sägas för juristerna medicinska kunskaper också men denna händelse är fram till ett åtal på deras planhalva. Lindsjö talar om ett ”åtal” och en ”åtalad” läkare men faktum är att åtal inte ens väckts ännu och än mindre kan Lindsjö uttala sig säkert om några detaljer i det som hänt på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Om detta vet tydligen knappt ledningen för sjukhuset då polisen har omhändertagit de aktuella journalerna. Han har också fel när han menar att en grupp tjänstemän inte kan hållas ansvariga bara för att de agerar i grupp.

En annan läkare som anmält händelsen är Carl-Gunnar Forsberg i Orsa. Hans anmälan till Justitieombudsmannen uttrycker mer känslor än substans, känslor som är förståeliga ur hans synvinkel. Jag får en känsla av att skälet till att de båda läkarnas anmälningar saknar juridisk relevans är helt enkelt att de är okunniga om juridiken kring händelsen och att de är helt fokuserad å sitt yrkes vägnar – liksom att åklagare och jurister kan ha ett stelbent sätt att se på den verksamhet som bedrivs inom medicinen. Forsberg frågar sig om det juridiska systemet havererat och om jag får vara fräck att svara på frågan så vill jag snarare påstå att det fungerar – om än kanske stelbent – men detta vet vi inte säkert. Det hade varit mycket otäckare om polis och åklagare när väl mordmisstanken uppkommer agerat annorlundare för då hade vi systemet gjort skillnad på människor.

Flera anmälningar rör hämtningen av läkaren på dennes arbetsplats. Något som i media först beskrivits som något dramatiskt för att sedan dementeras av polisen. Obduktionsprotokollet är numera offentligt så förhoppningsvis avklingar en del spekulationer.

Anna-Lena Brunius i Täby skriver i en välformulerad anmälan till Justitiekanslern om sitt missnöje med att åklagaren uttalat sig i massmedia om tänkbart motiv. Hon menar också att åklagaren är diskvalificerad då denne saknar medicinsk kunskap. Hon uppger vidare i sin anmälan att polisen ”stormat” sjukhuset.
Som framkommit i en rad medier och som jag skrev i stycket innan så stormade polisen aldrig sjukhuset utan man kom dit med fyra civilklädda polismän och skötte det hela mycket diskret trots att den mordmisstänkte läkaren först vägrade följa med.

 Jörgen Striem, läkare i Stockholm vänder sig, precis som flera andra, mot att åklagaren i massmedia uttalat sina teorier kring tillvägagångssätt och uppsåt. Han och andra anmälare menar att åklagaren därmed jävat ut sig och visat att denne inte kan bedriva utredningen på ett objektivt sätt. Att åklagare uttalar sig om motiv ingår i åklagarens roll även om jag visst kan förstå och själv kritisera åklagarväsendet och polisens förmåga att linda massmedia kring sina fingrar.
Som synes så finns det inte särskilt mycket substans i de olika anmälningarna och jag är helt övertygad om att dessa kommer att skrivas av hos både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Jag tror inte att det är slump att det är uteslutande lekmän, eller vanliga människor om man så vill, och medicinsk personal som står bakom anmälningarna. Inte en enda jurist. Det är talande. Jurister och andra skolade inom juridik eller samhälle vet hur systemet fungerar och upprörs inte.

Några få anmälare vänder sig mot min blogg och min publicering av den misstänkte läkarens namn.

En anmälan har inkommit till Datainspektionen där en Patrik Nyberg begär att min blogg granskas utifrån aspekten om namnpublicering av den misstänkte läkaren. Nyberg är fil.mag och journalist och har tidigare gjort en uppmärksammad intervju med den sk ”Obducenten” i styckmordsmålet rörande Catrine Da Costa.

Claes-Göran Eneroth i Rävlanda anser att Svenska Dagbladet bör stå till svars för publiceringen då Svenska Dagbladet länkat till min blogg via bloggtjänsten Twingly. Han nöjer sig heller inte med att bara skriva till Justitiekanslern utan han vänder sig även till Datainspektionen med samma anmälan.

Vad beträffar anmälningarna till Datainspektionen så kan jag informera berörda om att Datainspektionen lade ner anmälningarna med vändande post. Vad beträffar anmälan till Justitiekanslern om länken till min blogg så kommer den också läggas ned. Min blogg torde dessutom omfattas av undantaget i SFS 1998:204 om databehandling för journalistiskt ändamål varför jag aldrig varit orolig för några rättsliga repressalier från Datainspektionen.

En intressant tanke väcktes av en annan bloggare. En professor i medicinsk etik och framträdande försvarare för aktiv dödshjälp, Niels Lynöe vid Karolinska Institutet, som gått ut i en artikel i Läkartidningen angående den tidigare omdebatterade morddömde läkarstudenten och där framfört åsikten om att en vårdgivarinstitution har en informationsplikt gentemot patienten om det finns något i vårdpersonalens bakgrund som skulle kunna tänkas ligga till grund för att patienten vill välja en annan vårdgivare. En rimlig tolkning är därför att om den mordmisstänkte läkaren skulle frias eller misstankarna skrivas av så bör alltså Astrid Lindgrens Sjukhus informera samtliga patienter till den den mordmisstänkte läkaren om att denne varit misstänkt för mord. Det kan nämligen förutsättas att patienter inte vill ha en läkare som varit misstänkt för mord. Lynöe tillhör en av den mordmisstänkte läkarens störste försvarare så det ska bli intressant att se hur han förhåller sig i detta om det blir debatt.

Andra bloggare som skriver vettigt och kanske mer vetenskaplig och korrekt än jag själv om det här är Jakob Heidbrink som behandlar den juridiska kring processen mer ingående och i sitt senaste inlägg poängterar analyserar åklagarsidans senaste utspel, Mårten Schultz tar också förtjänstfullt upp det selektiva urvalet av information från förundersökningen. Besök också gärna en hemsida som berör, Karins berättelse om orsakerna och följderna av en tragisk förlossning.