Tankar om den lilla människans skydd mot förtal

Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter har uppmärksammat att de flesta bloggare inte har utgivningsbevis för sina bloggar. De går därmed miste om det skydd som ett utgivarbevis har. En publikation med utgivarbevis skyddas av grundlagen och dess uppgiftlämnare får, med något få undantag, inte efterforskas. Om någon anser sig förtalad av en sådan publikation så ser rättsprocessen annorlunda ut. Det blir då ett tryckfrihetsmål med en jury istället för lagfarna domare och nämndemän.

Problemet är att i Sverige så har den lilla medborgaren väldigt svårt att få rätt om denne känner sig förtalad. Justitiekanslern, som är ensam åklagare i tryckfrihetsmål gentemot publikationer med utgivarbevis, har med Göran Lambertz i spetsen gjort klart att man endast åtalar vid förtal av kända personer som exempelvis skådespelaren Mikael Persbrandt. En vanlig medborgare kan inte förvänta sig Justitiekanslerns hjälp utan blir då tvungen att driva målet helt själv med de kostnader som det innebär att stämma någon inför domstol.

Om vi då för ett ögonblick ser bloggarens intressen. Denne kan ha ett intresse att skaffa utgivarbevis om denne vill ta del av det skydd som grundlagen ger om denne räknar med att ta emot tips med känslig information. Bloggarens identitet registreras då och det är inga problem för någon att ta reda på vem som ligger bakom bloggen. Om nu bloggaren istället räknar med att riskera att bli åtalad för förtal så ser han/hon till att inte skaffa utgivarbevis och att inte uppge vem som ligger bakom bloggen. Den lille medborgaren får nu närmast omöjligt att få rätt mot en förtalande webbplats/blogg. Medborgaren har möjligheten att polisanmäla och låta en allmän åklagare pröva fallet. Åklagaren kommer då att skriva av ärendet med hänvisning till att det aktuella förtalet inte faller under allmänt åtal då det saknas allmänintresse att driva saken. Det enda som då kvarstår för den lille medborgaren är då att stämma bloggens upphovsman – något som kommer att vara omöjligt då den lille medborgaren, till skillnad från åklagaren, inte har tillgång till tvångsmedel och polisens resurser för att ta reda på vem bloggens/webbplatsens upphovsman är.

Kort sagt, är man bloggare och vill undvika att behöva stå till svars i ett förtalsmål så ser man till att sin blogg helst inte ligger på en svensk server och så ser man till att inte skaffa utgivningsbevis. Det är tråkigt att det egentligen inte finns någon anledning att skaffa utgivningsbevis för webbplatser överlag. Googla ditt namn och se vad som skrivs om dig! Anser du något vara felaktigt, kränkande eller till och med förtal så har du väldigt liten möjlighet att få rätt. Samhället har lagstiftat så att åklagarväsendet och domstolarna inte ska överhopas med små medborgares förtalsanmälningar – därför som de får driva det till egen kostnad med en mängd hinder på vägen.

Kritiskt tänkande när man läser saker på internet kombinerat med en något hårdare lagstiftning till skydd för individen anser i alla fall jag vara rätt medicin. Datainspektionens generaldirektör har också uttalat sig i frågan.