Ulf Åsgård

Ulf Åsgård uttalar sig oftast i kvällspressen om spektakulära brottmål. Han beskriver gärningsmännen som personer och ställer, vad som kan uppfattas, diagnos på en misstänkt person utan att för den skull känna till särskilt mycket om själva gärningen eller ens någonting om den misstänkte. Senast i fallet med den mördade Carolin Stenvall. Det är ytterst anmärkningvärt att en psykiater ständigt uttalar sig i kvällspressen om människor på grundval av samma information som vi andra får – nämligen via pressen.

Med uttalande som ”Pastorn är psykopat” har Åsgård ställt diagnos på Helge Fossmo – detta innan ens en stor sinnesundersökning är gjord och som enda grund för sin ”diagnos” har Ulf Åsgård resultatet av en liten sinnesundersökning av Helge Fossmo - en undersökning som utförts av andra rättspsykiatriker och inte Åsgård själv. En undersökning som för övrigt måste ha hamnat hos Aftonbladet på underliga vägar då yttrandet omfattas av sekretess. En sekretess som Ulf Åsgård antingen inte känner till eller väljer att inte bry sig om.
I fallet med Anders Eklund, det sk Engla-fallet, uttalar sig Åsgård om Eklund att denne är en ”typisk seriemördare” och fortsätter sedan med att beskriva hur Eklund tänker, detta utan att Åsgård har tagit del av något som helst material kring Eklunds person annat än den som publicerats av media och detta innan Eklund ens är åtalad! Listan kan göras lång, Åsgård antar också rollen både som psykiater, kriminolog och jurist när han kritiserar domstolen i det sk Rödebyfallet. Det finns flera fall där Åsgård uttalar sig om en misstänkt person som misstänks för brott. Ett typexempel är fallet med 35-åringen som häktades för mordet på Anna Lindh och som sedan visade sig vara helt oskyldig. Medan det ännu gått några timmar efter att 35-åringen gripits förkunnande Ulf Åsgård: ”Han har en grandios självuppfattning.”. Listan med uttalanden kan göras hur lång som helst, den intresserade läsaren kan googla.

Att Ulf Åsgård väljer att sälja ut sin integritet och trovärdighet är kanske inte så mycket att uppröras eller förvånas över. Skulle jag vara lika fräck som Ulf Åsgård själv så skulle jag, av mängden artiklar där han uttalar sig friskt, påstå att han har en narcissistisk personlighetsstörning. Vad värre är att han urholkar trovärdigheten och renommét för landets övriga psykiatriker och rättspsykiatriker som inte är lika publicitetshungriga som han själv. Enligt media så arbetar Ulf Åsgård på Kronobergshäktet i Stockholm där han ansvarar för häktets medicinska tillsyn av häktade. Frågan är hur mycket de intagna där vågar lita på en man som förekommer i kvällspressen i ungefär samma grad som Linda Rosing? I slutändan är det en fråga om patientsäkerhet och förtroende för vården.

Intressant är att Olle Nilsson, ansvarig för läkarutbildningen vid Uppsala universitet fäster stor vikt vid vad Socialstyrelsen ska ha ”beslutat”. Som andra bloggare påpekat så faller detta utanför Socialstyrelsens ansvarsområde och det ska endast ses som en rekommendation även om nu Uppsala universitet verkar ha tagit det som intäkt för att stänga av mannen. Att det endast ska ses som en rekommendation och inte ett beslut har poängterats tidigare i Läkartidningen:

” När KI frågade om vår åsikt svarade vi att eftersom han inte har samhällets förtroende att arbeta som läkare borde det innebära att även verksamhetsförlagd utbildning är olämplig. Men detta är en rekommendation, något beslut har vi inget mandat att fatta, säger , chef för enheten för behörighet Thomas Tegenfeldtoch patientsäkerhet på Socialstyrelsen.”

”Christer Sjöstrand, jurist på Högskoleverket, bedömer att Uppsala universitet, nu när mannen väl börjat på utbildningen, får svårt att utestänga honom från praktikdelen.
– Enligt högskolelagen får en student avskiljas från sin utbildning bara om det finns en påtaglig risk att han eller hon skadar annan person eller egendom. Avskiljandet gäller i så fall hela utbildningen; någon möjlighet att avskilja från ett särskilt moment finns inte, enligt Christer Sjöstrand.”

Således är det uppenbart att Uppsala universitet tagit Socialstyrelsens rekommendation för ett beslut och agerat efter detta medan Socialstyrelsen försöker friskriva sig med att man visserligen inte har något mandat i frågan men ändock vill göra en rekommendation som går utanför sitt tillsynsområde (troligen av populistiska skäl) samtidigt som Högskoleverket förklarar att det torde vara svårt att stänga av mannen från utbildningen. Till och med för en lekman som jag själv så är det uppenbart att det är stor skillnad att basera myndighetsutövning på ett beslut från en behörig myndighet och att basera ett beslut på uttalande från en myndighet som egentligen inte har med frågan att göra. Det är sådana här frågor som Justitiekanslern och Justitieombudsmannen bland annat granskar och det är viktigt för medborgarnas rättsäkerhet att de har oberoende organ att vända sig till för rättelse och skadestånd. Det är också viktigt att befattningshavare vid myndigheter är medvetna om att felaktiga beslut och rena rättsövergrepp kan resultera i skadestånd.

Det ska bli intressant hur utfallet blir – troligen har ett allvarligt fel begåtts och då ska mannen givetvis ha skadestånd för den skada han har orsakats. Allt annat vore särbehandling och förkastligt för en rättstat. Frågan är om Justitiekanslern har mod nog att stå emot den högljudda delen av den allmänna opinionen?

Jakob Heidbrink har tidigare diskuterat frågan kring Socialstyrelsens agerande gentemot Uppsala universitet här och Anne Skåner diskuterar i allmänhet yrkesförbud här.

Det samtliga anmälare vänder sig mot är i huvudsak, vad de uppfattar som, en inkompetent åklagare och en felaktig hantering av ärendet. Som jag redovisat i tidigare inlägg så har jag inga synpunkter på om den mordmisstänkte läkaren är skyldig eller ens om det inträffade är ett brott. Jag kan däremot inte se att åklagaren, utifrån den information som vi delges i skrivande stund, gjort något riktigt fel. Hon har agerat utifrån gällande lagstiftning och utnyttjat denna utifrån sina möjligheter. Naturligtvis hade hon kunnat agera annorlunda, mjukare, vekare, men det hade skapat misstankar om att hon särbehandlade den mordmisstänkta läkaren på grund av dennes yrke. Det hade inte varit acceptabelt. Massmedia har en stor skuld i att många medborgare nu upprörs över åklagarens agerande då massmedia inte nämnvärt bemödat sig om att förklara åklagarens möjligheter och skyldigheter under en brottsutredning. En del av rapporteringen har också inte visat sig vara korrekt.

Nedan redovisar jag ett representativt urval av de anmälningar som gjorts, antalet ärenden hos Justitieombudsmannen och Justitiekanslern ökar stadigt och är alldeles för många för att redovisas här.

Ulf Lindsjö, läkare i Uppsala anmäler till Justitiekanslern att han anser att ”åtalet är skandalöst illa underbyggt”, han menar vidare att inte en enskild läkare kan hållas ansvarig eftersom det är en grupp läkare som fattar beslut om avbrytande av livsuppehållande åtgärder. Han redogör för hur förfarandet bör gå till och avslutar med att åklagaren bör ställas till ansvar för tjänstefel för behandlingen av ”den åtalade läkaren”.

Jag ska inte fördjupa mig alltför mycket i anmälan som Lindsjö gjort men jag kan än en gång konstatera att medicinarnas juridiska kunskaper är enormt bristfälliga (motsvarande kan sägas för juristerna medicinska kunskaper också men denna händelse är fram till ett åtal på deras planhalva. Lindsjö talar om ett ”åtal” och en ”åtalad” läkare men faktum är att åtal inte ens väckts ännu och än mindre kan Lindsjö uttala sig säkert om några detaljer i det som hänt på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Om detta vet tydligen knappt ledningen för sjukhuset då polisen har omhändertagit de aktuella journalerna. Han har också fel när han menar att en grupp tjänstemän inte kan hållas ansvariga bara för att de agerar i grupp.

En annan läkare som anmält händelsen är Carl-Gunnar Forsberg i Orsa. Hans anmälan till Justitieombudsmannen uttrycker mer känslor än substans, känslor som är förståeliga ur hans synvinkel. Jag får en känsla av att skälet till att de båda läkarnas anmälningar saknar juridisk relevans är helt enkelt att de är okunniga om juridiken kring händelsen och att de är helt fokuserad å sitt yrkes vägnar – liksom att åklagare och jurister kan ha ett stelbent sätt att se på den verksamhet som bedrivs inom medicinen. Forsberg frågar sig om det juridiska systemet havererat och om jag får vara fräck att svara på frågan så vill jag snarare påstå att det fungerar – om än kanske stelbent – men detta vet vi inte säkert. Det hade varit mycket otäckare om polis och åklagare när väl mordmisstanken uppkommer agerat annorlundare för då hade vi systemet gjort skillnad på människor.

Flera anmälningar rör hämtningen av läkaren på dennes arbetsplats. Något som i media först beskrivits som något dramatiskt för att sedan dementeras av polisen. Obduktionsprotokollet är numera offentligt så förhoppningsvis avklingar en del spekulationer.

Anna-Lena Brunius i Täby skriver i en välformulerad anmälan till Justitiekanslern om sitt missnöje med att åklagaren uttalat sig i massmedia om tänkbart motiv. Hon menar också att åklagaren är diskvalificerad då denne saknar medicinsk kunskap. Hon uppger vidare i sin anmälan att polisen ”stormat” sjukhuset.
Som framkommit i en rad medier och som jag skrev i stycket innan så stormade polisen aldrig sjukhuset utan man kom dit med fyra civilklädda polismän och skötte det hela mycket diskret trots att den mordmisstänkte läkaren först vägrade följa med.

 Jörgen Striem, läkare i Stockholm vänder sig, precis som flera andra, mot att åklagaren i massmedia uttalat sina teorier kring tillvägagångssätt och uppsåt. Han och andra anmälare menar att åklagaren därmed jävat ut sig och visat att denne inte kan bedriva utredningen på ett objektivt sätt. Att åklagare uttalar sig om motiv ingår i åklagarens roll även om jag visst kan förstå och själv kritisera åklagarväsendet och polisens förmåga att linda massmedia kring sina fingrar.
Som synes så finns det inte särskilt mycket substans i de olika anmälningarna och jag är helt övertygad om att dessa kommer att skrivas av hos både Justitieombudsmannen och Justitiekanslern. Jag tror inte att det är slump att det är uteslutande lekmän, eller vanliga människor om man så vill, och medicinsk personal som står bakom anmälningarna. Inte en enda jurist. Det är talande. Jurister och andra skolade inom juridik eller samhälle vet hur systemet fungerar och upprörs inte.

Några få anmälare vänder sig mot min blogg och min publicering av den misstänkte läkarens namn.

En anmälan har inkommit till Datainspektionen där en Patrik Nyberg begär att min blogg granskas utifrån aspekten om namnpublicering av den misstänkte läkaren. Nyberg är fil.mag och journalist och har tidigare gjort en uppmärksammad intervju med den sk ”Obducenten” i styckmordsmålet rörande Catrine Da Costa.

Claes-Göran Eneroth i Rävlanda anser att Svenska Dagbladet bör stå till svars för publiceringen då Svenska Dagbladet länkat till min blogg via bloggtjänsten Twingly. Han nöjer sig heller inte med att bara skriva till Justitiekanslern utan han vänder sig även till Datainspektionen med samma anmälan.

Vad beträffar anmälningarna till Datainspektionen så kan jag informera berörda om att Datainspektionen lade ner anmälningarna med vändande post. Vad beträffar anmälan till Justitiekanslern om länken till min blogg så kommer den också läggas ned. Min blogg torde dessutom omfattas av undantaget i SFS 1998:204 om databehandling för journalistiskt ändamål varför jag aldrig varit orolig för några rättsliga repressalier från Datainspektionen.

En intressant tanke väcktes av en annan bloggare. En professor i medicinsk etik och framträdande försvarare för aktiv dödshjälp, Niels Lynöe vid Karolinska Institutet, som gått ut i en artikel i Läkartidningen angående den tidigare omdebatterade morddömde läkarstudenten och där framfört åsikten om att en vårdgivarinstitution har en informationsplikt gentemot patienten om det finns något i vårdpersonalens bakgrund som skulle kunna tänkas ligga till grund för att patienten vill välja en annan vårdgivare. En rimlig tolkning är därför att om den mordmisstänkte läkaren skulle frias eller misstankarna skrivas av så bör alltså Astrid Lindgrens Sjukhus informera samtliga patienter till den den mordmisstänkte läkaren om att denne varit misstänkt för mord. Det kan nämligen förutsättas att patienter inte vill ha en läkare som varit misstänkt för mord. Lynöe tillhör en av den mordmisstänkte läkarens störste försvarare så det ska bli intressant att se hur han förhåller sig i detta om det blir debatt.

Andra bloggare som skriver vettigt och kanske mer vetenskaplig och korrekt än jag själv om det här är Jakob Heidbrink som behandlar den juridiska kring processen mer ingående och i sitt senaste inlägg poängterar analyserar åklagarsidans senaste utspel, Mårten Schultz tar också förtjänstfullt upp det selektiva urvalet av information från förundersökningen. Besök också gärna en hemsida som berör, Karins berättelse om orsakerna och följderna av en tragisk förlossning.

Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm har en rad gånger gjort uttalanden som vittnar om avsaknad av insikter i annat än den egna sfären. Hon har gått ut och kritiserat åklagaren för att denne låtit hämta den mordmisstänkte läkaren på dennes arbetsplats. Istället menar Nilsson Bågenholm att den mordmisstänkte skulle ha ombetts att inställa sig själv för ett förhör.

Nilsson Bågenholm påpekar att det är viktigt att den som utreder (åklagaren) kan hälso- och sjukvård och kastar just en stor sten genom sitt glashus. Jag skulle vilja påstå att det är minst lika viktigt att Nilsson Bågenholm och andra läkare känner till den mest basala juridiken kring försvaret av medborgares liv och hälsa. Uppenbarligen saknar Nilsson Bågenholm nämligen de mest elementära kunskaper om rättegångsbalken och dess bestämmelser om utredandet av allvarliga brott. Den som misstänks för ett så allvarligt brott som mord får inga förvarningar och det vore närmast tjänstefel av polis och åklagare att ge några sådana. Skälen är många, en misstänkts ska inte hinna fly, skada sig själv eller andra, undanröja bevisning eller påverka vittnen och eventuella medmisstänkta.

Eva Nilsson Bågenholm anför vidare att hon anser att det råder speciella omständigheter inom vården och att de flesta ärenden bör skötas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) som utreder felaktigheter begångna av legitimerad personal inom vården. Skillnaden är dock helt fundamental. HSAN behandlar inte brottsmisstankar utan felbehandlingar och felbedömningar. Om en åklagare funnit att det föreligger en misstanke om brott så faller det knappast under HSAN’s ansvar. Allt annat vore att ge legitimerad vårdpersonal ett frikort från brottsligt handlande under sin yrkesutövning.

Denna händelse kommer säkerligen återigen väcka debatten om eutanasi, s k aktiv dödshjälp precis som debatten för flera år sedan blossade upp då ett läkarpars missbildade son dog av en överdos insulin (pojken var inte diabetiker). Paret åtalades för mord men domstolen fann att trots att det var ställt utom rimligt tvivel att någon av föräldrarna utfört mordet kunde det inte ansett bevisat om den andre i så fall var delaktig i planen och paret frikändes. Kritiken bland allmänheten kom då att vara stark då många ansåg att paret hade fällts om de hade varit ur en lägre socialgrupp i samhället. Jag kommer antagligen återkomma till just det fallet då jag tidigare funderat på att belysa det. Ett annat fall, som dock är helt olikt nu aktuellt fall och av mig beskrivet fall med det missbildade barnet, var den unge man som hjälpte sin svårt sjuke mor att – på hennes begäran – dö genom assistera henne vid hennes självmord på ett sjukhus. Han erkände och fick ett lindrigt straff.

Alldeles oavsett denna nyhetshändelses tragik, vilken nu rapporteras i medierna, anser jag att det är oerhört viktigt att skilja på aktiv dödshjälp till vuxna svårt sjuka men psykiskt friska människor och aktiv dödshjälp på ett spädbarn medelst en injektion utan föräldrars medgivande. Det senare fallet anser jag är ett glasklart fall av mord och ska naturligtvis behandlas som sådant av rättsvårdande myndigheter. Allt annat vore inte likhet inför lagen.

Crichton var en av mina favoritförfattare och jag har läst de flesta av hans böcker. Jag upptäckte honom då jag bodde och arbetade i USA och hans bok Jurassic Park precis hade kommit ut i USA men ännu inte blivit internationellt känd genom filmatiseringen med samma namn.

Michael Crichtons bakgrund som författare är intressant, han utbildade sig till läkare men kom att skriva böcker och tv-manus istället. Med en längd på 2.06 meter och en av sin avgångsklass toppstudenter vid Harvard University inom medicin kan man förledas att tro att Michael Crichton gjorde stora avtryck vid Harvard men hans forna studiekamrater vittnar om en man som knappt syntes eller hördes. Det går i paritet med att Crichton gav ut sina första böcker under olika pseudonymer. Min rubrik för detta inlägg är måhända något missvisande, Crichton har vunnit många författarpriser och uppmärksammats en hel del i hemlandet USA. För den svenska publiken är hans böcker inte så kända.

Även om hans böcker inte blivit kända för en större allmänhet i Sverige så har de som filmatiserats ofta blivit stora succéer. De flesta känner till filmerna Jurassic Park, Disclosure (Skamgrepp), Lost World, Congo, Sphere, Timeline, Twister och Rising Sun (Blodröd sol). Han skapade och skrev också manus till några tv-serier, den mest kända i Sverige torde vara Cityakuten.

Böckerna skiljer sig en hel del från filmerna. Det handlar inte om de vanliga skillnaderna när bok blir komprimeras till film utan Crichtons insikter inom teknik och spännande personporträtt går tyvärr förlorade. Jurassic Park är en bok som handlar om kaosteorin, slumpen, genmanipulation och att liv alltid hittar en lösning. Filmen går tyvärr mest ut på att visa fantastiska specialeffekter. Boken har en hjälte medan filmen har en annan. Böckerna har ofta enkla illustrationer, tex över en gensekvens eller en logg från ett stordatasystem.

Crichtons styrka var hans science-fiction romaner och det är för dessa som jag kommer att komma ihåg hans författarskap. Den lättfattlighet som han förklarar grunderna i extrahering av DNA från dinosaurier eller hur en spionmikrofon fungerar vittnar om en omfattande research inom en rad olika ämnen, främst bioteknik och datateknik, som sedan används för att på ett trovärdigt sätt skriva fiktion om en inte alltför avlägsen framtid.

Den senaste boken jag läste av Michael Crichton var romanen Next. Den handlar om hur ett laboratorium mixar mänskliga gener med gener från en chimpans. Resultatet blir Dave, hälften apa, hälften människa. Förutom att vara en spännande och stundom humoristisk roman så väcker den också frågor om vad vi betraktar som mänskliga drag, vad som definierar en människa och hur vi definierar rätten till mänskliga rättigheter.

Slutligen önskar jag varmt rekommendera några av hans böcker, helst på originalspråket då översättningar ofta tenderar att förta en del av känslan i en bok. Mina personliga favoriter är just Jurassic Park, Timeline och Congo. Lämna gärna en kommentar med din favorit ur Michael Crichtons författarskap!

Förväntningarna på Barack Obama är stora, hans kampanj och media har byggt upp stora förhoppningar. ”Change” har varit ledordet. Frågan är hur mycket förändring som kommer att komma. Amerikansk utrikespolitik i mellanöstern styrs ofta av inre behov och yttre faktorer. Jag tror inte att det kommer att göra så stor skillnad utrikespolitiskt i mellanöstern mellan Obama eller McCain. Efterfrågan på olja och amerikanernas behov av den kommer i mångt och mycket styra USAs politik i mellanöstern samt USAs behov av att kontrollera och slå ned på de fästen av yttre hot som finns mot landet; terrorismen.

Frihetsgudinnan

Svenska medier har även de byggt upp Barack Obama som närapå en frälsare. Deras bild av Obama är missvisande, dels pga det uppenbara att Obama inte över en natt kommer att förändra varken USA eller dess utrikespolitik…eller för den delen ändra något radikalt på sikt. Svensk media framställer Obama som ett socialistiskt alternativ, som att Demokraternas politik motsvarar den Socialdemokraterna förordar. Inget kunde vara mer felaktigt, i USA är socialist ett skällsord och Barack Obama avvisade nyligen anklagelser om att han skulle vara socialist som befängda och osakliga. I USA är kapitalism ledordet för båda sidor även om Republikanerna är mer positiva till kapitalismen.

Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen. Jag tror inte att USA kommer att lämna mellanöstern vind för våg, det vore mycket olyckligt om så skedde eftersom det skulle leda till inbördeskrig i flera länder. Motiven att behålla en viss närvaro i mellanöstern är dock i första hand oljan men även en viss kamp mot terrorismen. Den amerikanska befolkningen kommer i slutändan rösta på den kandidat som kan garantera en fortsatt tillgång till billigt drivmedel. Bilar och bilkörning är en del av den amerikanska livsstilen.

Jag skulle gärna skriva att framtiden får utvisa om Barack Obama lever upp till förväntningarna men jag ser det som omöjligt att han kan göra det. Frågan är vilka konsekvenser det får för honom i nästa presidentval. Inget är som väljarnas besvikelse! Hela Obamas kampanj har närmast beskrivits i frireligiösa ordalag.

Påståenden om strukturell rasism på högre nivåer i USA borde vid det här laget ha kastats i papperskorgen då en svart man kan nå landets högsta ämbete.

I övrigt delar jag SvD’s ledarredaktion om att John McCain vore ett bättre val som president. I normalfallet skulle jag hoppas att Demokraterna vann valet eftersom de har en bättre hälsovårdspolitik men det går inte att bortse från McCains styrkor erfarenhetsmässigt men också hans inställning till att USA ska ta en aktiv del i utrikespolitiken där Obama är för en mer tillbakadragen politik.

Det måste bli ett stopp på den här typen av motdemonstrationer som uteslutande organiseras av proffsbråkmakare på yttersta vänsterkanten. På de aktuella torgmötena hade gratis visselpipor och rutten frukt delats ut till motdemonstranterna.

Polisen bör ta i med hårdhandskarna mot motdemonstranterna. De bör inte tillåtas att föra oväsen eller slänga någonting över huvudtaget. Önskar de demonstrera mot Sverigedemokraternas politik står det dem fritt att söka egna tillstånd att demonstrera på annan tid och plats. Givetvis har de rätt att visa sitt missnöje med Sverigedemokraternas politik och de kan visa detta genom att skötsamt och städat hålla upp plakat och annat på platsen. Polisen borde avvisa de som för oväsen och kastar föremål eller uppträder maskerat. Yttrandefriheten och mötesfriheten handlar nämligen om att samhället skyddar medborgarnas rätt att fritt hålla möten och yttra sig. Ingen ska behöva vara rädd om sitt liv eller hälsa för att denne har åsikter som inte anses korrekta av någon annan grupp. Det är själva kärnan i fundamentet för de medborgerliga friheterna.

Tyvärr är flatheten från polisens sida total. Gång på gång urholkas mötes- och yttrandefriheten för vissa för samhället obekväma grupper. Skånepolisens informatör Sandra Pierre uttalar bland annat ”-Vi försöker hålla de båda grupperna från varandra. Motdemonstranterna har inget tillstånd för någon slags demonstration, det har sverigedemokraterna.” och tillägger ”Det ska respekteras även om man får tycka vad man vill”.

Häri lägger alltså polisens talesman Sandra Pierre en negativ värdering, även om den är subtil. Det är också talande för polisväsendet i stort även om måhända Sandra Pierres egna värderingar kanske påverkade henne i sitt uttalande.  Enligt sin facebookprofil har hon barn med delvis utländsk härkomst och hon har deltagit i en protestgrupp mot vad de definierar som SL’s ”homofoba affischer”. Ibland är det inte lätt att skilja sina personliga åsikter från sin yrkesutövning… Hon har naturligtvis rätt att tycka vad hon vill men de åsikterna får hon, precis som alla andra, hålla utanför sitt arbete. Om hon har invändningar får hon väl delta i fredliga och värdiga protester mot Sverigedemokraternas politik på sin fritid.

Allt fler människor reagerar mot behandlingen av Sverigedemokraternas grundlagsstadgade rättigheter. Man behöver inte dela deras politiska värderingar – jag vet att flera inte gör det – för att lägga en sympatiröst på dem i nästa val. Således en röst för yttrandefrihet och mötesfrihet och mot pöbelfasoner och diktatur och egentligen inte en röst för Sverigedemokraternas politik.

Peter Althin

Peter Althin har gjort sig känd genom flera spektakulära uttalanden och vet att nyttja media till sin fördel. Möjligen är det en del av en uttänkt plan att efterträda som partiledare eller på annat sätt befästa sin position inom Kristdemokraterna eller så är det bara ett utslag av hans personlighet. Brottsligheten bland barn under 15 år är inte av den digniteten att den förtjänar den uppmärksamhet den ges i media idag.

Låt mig närmare reda ut begreppen kring Peter Althins förslag.

Som det är idag har vi en straffmyndighetsålder på 15 år. Den som är yngre än så kan inte straffas för sina gärningar. Althin utgår i sitt resonemang som om det innebär att en gärningsman under 15 år helt slipper åtgärder från samhällets sida om denne begår ett brott.

Detta är inte sant. För det första blir en underårig gärningsman skyldig att ekonomiskt ersätta de skador han eller hon orsakar. För det andra kan det vid allvarliga brott bli fråga om ingripande från sociala myndigheter om föräldrarna eller barnets miljö anses vara en del av problematiken bakom brottet. Lagen medger ordentliga ingripanden vid allvarliga brott. Det är de lindriga brotten i enstaka form som undgår samhällets repression. Det är naturligtvis olyckligt och där kan man absolut förändra lagstiftningen!

Mitt förslag är att man utvidgar sociala myndigheters möjligheter att göra ingripanden och omplaceringar av barn som begår upprepade brott. Processen är redan idag civilrättslig och bör förbli sådan, det vill säga att de sociala myndigheternas beslut kan överklagas i förvaltningsdomstol.

Att som Peter Althin föreslå, en brottmålsdomstol för barn med tillämpning av rättsystemets straff är ingen del av en önskvärd utveckling. Det finns mängder av länder som kan verka som avskräckande exempel, tex USA där man kan låsa in 13-åringar i fängelse för vuxna. Även om det inte är Peter Althins avsikt så bör han förstå vad hans förslag kan leda till i förlängningen.

Pojke 10 år iförd handfängsel i USA

Yttermera handlar det också om vilka signaler samhället ger sina medborgare i fråga om samhällets syn på barn. Enligt min mening så bör i så fall barn ha större egna rättigheter om de kan anses vara fullt medvetna om konsekvenserna av sina handlingar när de är under 15. Får jag föreslå en körkortsålder på 14 år i så fall? Med skyldigheter kommer nämligen rättigheter, åtminstone i ett demokratiskt samhälle.

Slutligen; samhället ska givetvis inte stå passivt när barn begår brott. Jag menar dock att dessa barn ska vara föremål för sociala myndigheters ingripanden och inte straffrättsliga åtgärder. De sociala myndigheternas ingripanden kan mycket väl utvidgas i lagen. Omplacering, vårdhemsboende och annat är i de flesta fall straff nog och dessutom bra mycket lämpligare för att få ett problemfyllt barn på rätt köl igen.

Nyhetsrapporteringen har kantats genom åren av grova felaktigheter och rena partsinlagor för Östberg.

Annika Östberg Deasy

Hon dömdes för sin delaktighet i två mord, varav det ena mordet var på en polisman. Dessförinnan var hon dömd för ett flertal brott, däribland dråp. Hon som nioåring till USA och kom att leva ett liv fyllt av drogmissbruk och kriminalitet.

Det har gjorts flera TV-program om fallet Östberg, Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger, har intervjuats om Österbergs öde av Stina Dabrowski. I intervjun frågar Dabrowski när Östberg kan tänkas få tidsbestämt och överföring till Sverige. Guvernören svarar att hon [Östberg] mördade kallblodigt två personer och att hon ännu inte betalat priset för detta. Dabrowski rättade då guvernören och sade att Östberg har inte mördat någon med hänvisning till att det var Östbergs pojkvän som höll i mordvapnet. Pojkvännen tog livet av sig i häktet.

I media och i Dabrowskis intervju ovan har man försökt göra gällande att Östberg inte skulle ha dömts för sin inblandning i brotten – att den som döms för mord i Sverige måste aktivt delta i själva dödandet. Så är icke fallet, Annika Östberg är i polismordsfallet dömd på exakt samma grunder som våra egna riksbekanta polismördare Arklöv, Ohlsson och Axelsson. Nämligen att ha understött och med sin närvaro stöttat gärningsmannen – i Malexanderfallet kunde ingen gärningsman pekas ut utan alla tre ansågs delaktiga genom sin närvaro och övriga handlingar. Östberg deltog faktiskt mer än Malexandermördarna då hon uppmanade pojkvännen till mordet, faktiskt avsiktligt distraherade polismannen så att pojkvännen kunde skjuta honom i ryggen, laddade om pojkvännens vapen och sedan hjälpte denne att gömma polismannens kropp. Östberg erkände gärningarna och kunde därigenom slippa riskera dödstraff. Hennes straff blev 25 år till livstids fängelse.

Media har också starkt betonat Östbergs koppling till Sverige. Sanningen är dock den att Annika Östberg Deasy inte kunde någon svenska alls praktiskt taget när hon fängslades. Kunskaperna i svenska har hon tillägnat sig i fängelset per korresponds med svenskar. Senaste gången hon var i Sverige var när hon var nio år gammal. Östbergs mor bor dock numera i Sverige och hon för av förståeliga och behjärtansvärda skäl en kampanj för att få sin dotter till Sverige. En överföring till Sverige skulle troligen, såvida inget särskilt avtalats med USA, innebära att Östberg friges ganska snart. Detta är naturligtvis Östberg & co medvetna om. Media har i sin rapportering uppgett att Östberg är den svensk som suttit längst i fängelse – detta är inte korrekt dock så är hon den svenska kvinna som suttit längst i fängelse om man bortser från kvinnor intagna inom rättpsykiatrin.

Fallet Östberg har för svenskar belyst processen kring tidsbestämmande av straff i USA. Detta  har enligt min mening fört en del gott med sig då processen minst sagt är rättsosäker. Den är i hög grad beroende för vad som är politiskt korrekt för stunden och de anhöriga till de mördade ges tillfälle att obehindrat yttra sig i processen. Något som jag finner tveksamt ur rättsäkerhetssynpunkt.

De som menar att Östberg är eller kan vara oskyldig och att hon erkände endast för att hon riskerade annars att dömas till döden missar helt poängen. Att kritisera andra länders rättsystem är symptomatiskt för proffstyckare och vanliga människor i Sverige. Vi har en benägenhet i detta land att okritiskt svälja vårt eget rättssystems utslag och beslut men alltför ofta ifrågasätta utländska domstolar – fallet Calle Jonsson är ett av de mer kända.

Media har också en förmåga att förringa brott som begåtts av kvinnor – helst ska det finnas någon ondsint manipulativ och styrande man i bakgrunden. Som exempelvis Helge Fossmo i Knutbymordet. Media är också väldigt restriktiva med att låta de mördades anhöriga komma till tals eller på annat sätt beskriva Östbergs inblandning i brotten. Man har överhuvudtaget inte refererat domarna mot Östberg alls, varken i de två mordfallen eller i dråpfallet.

Personligen anser jag att Östberg bör överföras till Sverige. Inte på grund av någon påstådd koppling till Sverige och inte för att jag tror att hon är det minsta oskyldig utan helt enkelt för att jag anser att den tid hon suttit i fängelse, över 25 år, överstiger det straff som bör dömas ut för brotten. Hon utgör inget hot mot någon längre och har betalat priset för sina gärningar. Det är kort sagt starka humanitära skäl som talar för hennes sak. Frågan är; kommer Malexandermördarna att släppas fria inom 25 år? Jag är tveksam. Massmedia tenderar att behandla inhemska brottslingar tämligen hårdhänt men svenskar som begått brott utomlands på något sätt ofta får en mild behandling, ibland till och med ikläs de en offerroll.

Annan bloggare som har ungefär samma uppfattning som jag i frågan är Johan Ingerö.

Svenska Dagbladet skriver om att 16 muséer denna sommar kommer att ha queerperspektiv, d v s ett homosexuellt perspektiv på sina utställningar.

Förutom att sådana utställningar ter sig mindre intressanta för övriga överväldigande majoriteten hetersexuella så får jag intrycket av artikeln att vissa utställningar drar saker och ting alldeles för långt. Att mena att den sammanhållning som fanns inom försvaret för över hundra år sedan skulle ha haft några sorts homosexuella undertoner är inget som har stöd i någon som helst forskning! Att visa bilder på ett gäng nakna och till synes överförfriskade soldater eller bilder på där en man har sin arm runt en annan mans axlar och sätta detta i en homosexuell kontext är rent ut sagt ohederligt.

Dagens Nyheter skriver om att den folkpartistiske riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson fått flertalet blombuketter för att hon ska ha visat kurage mot den nya FRA-lagen. Själv skulle jag vilja påstå att Ohlsson inte visat sig någonting alls. Att hon inte röstar emot förslaget är en del av skälet till att det går genom. Genom detta protesterar hon visserligen litegrann men knappast så att hennes partikamrater blir upprörda eftersom lagen ändå går genom med majoritet, oavsett vad hon röstar.

Riktigt kurage hade varit att hon hade röstat nej. Nu är hennes val endast feg populism och förtjänar inga blommor.