Även läkare bör vara lika inför lagen

En överläkare vid Karolinska Universitetsjukhuset, Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna har anhållits misstänkt för mord på ett barn. Den misstänkte mördaren förnekar brott och åklagaren Elisabeth Brandt har begärt överläkaren häktad på så som sannolika skäl för mord. Av häktningsframställan framgår det att Lindén begärs häktad på grund av risken för att hon undanröjer bevis eller försöker försvåra utredningen samt att det för mord inte är föreskrivet mindre än två års fängelse.

Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm har en rad gånger gjort uttalanden som vittnar om avsaknad av insikter i annat än den egna sfären. Hon har gått ut och kritiserat åklagaren för att denne låtit hämta den mordmisstänkte läkaren på dennes arbetsplats. Istället menar Nilsson Bågenholm att den mordmisstänkte skulle ha ombetts att inställa sig själv för ett förhör.

Nilsson Bågenholm påpekar att det är viktigt att den som utreder (åklagaren) kan hälso- och sjukvård och kastar just en stor sten genom sitt glashus. Jag skulle vilja påstå att det är minst lika viktigt att Nilsson Bågenholm och andra läkare känner till den mest basala juridiken kring försvaret av medborgares liv och hälsa. Uppenbarligen saknar Nilsson Bågenholm nämligen de mest elementära kunskaper om rättegångsbalken och dess bestämmelser om utredandet av allvarliga brott. Den som misstänks för ett så allvarligt brott som mord får inga förvarningar och det vore närmast tjänstefel av polis och åklagare att ge några sådana. Skälen är många, en misstänkts ska inte hinna fly, skada sig själv eller andra, undanröja bevisning eller påverka vittnen och eventuella medmisstänkta.

Eva Nilsson Bågenholm anför vidare att hon anser att det råder speciella omständigheter inom vården och att de flesta ärenden bör skötas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) som utreder felaktigheter begångna av legitimerad personal inom vården. Skillnaden är dock helt fundamental. HSAN behandlar inte brottsmisstankar utan felbehandlingar och felbedömningar. Om en åklagare funnit att det föreligger en misstanke om brott så faller det knappast under HSAN’s ansvar. Allt annat vore att ge legitimerad vårdpersonal ett frikort från brottsligt handlande under sin yrkesutövning.

Denna händelse kommer säkerligen återigen väcka debatten om eutanasi, s k aktiv dödshjälp precis som debatten för flera år sedan blossade upp då ett läkarpars missbildade son dog av en överdos insulin (pojken var inte diabetiker). Paret åtalades för mord men domstolen fann att trots att det var ställt utom rimligt tvivel att någon av föräldrarna utfört mordet kunde det inte ansett bevisat om den andre i så fall var delaktig i planen och paret frikändes. Kritiken bland allmänheten kom då att vara stark då många ansåg att paret hade fällts om de hade varit ur en lägre socialgrupp i samhället. Jag kommer antagligen återkomma till just det fallet då jag tidigare funderat på att belysa det. Ett annat fall, som dock är helt olikt nu aktuellt fall och av mig beskrivet fall med det missbildade barnet, var den unge man som hjälpte sin svårt sjuke mor att – på hennes begäran – dö genom assistera henne vid hennes självmord på ett sjukhus. Han erkände och fick ett lindrigt straff.

Alldeles oavsett denna nyhetshändelses tragik, vilken nu rapporteras i medierna, anser jag att det är oerhört viktigt att skilja på aktiv dödshjälp till vuxna svårt sjuka men psykiskt friska människor och aktiv dödshjälp på ett spädbarn medelst en injektion utan föräldrars medgivande. Det senare fallet anser jag är ett glasklart fall av mord och ska naturligtvis behandlas som sådant av rättsvårdande myndigheter. Allt annat vore inte likhet inför lagen.