En granskning

Man kan återkommande i media läsa om ordningsvakter och dessas arbetsmetoder. Främst brukar man syfta till den sfär av ordningsvakter som arbetar inom krogbranschen även om vissa artiklar handlat om ordningsvakter inom andra branscher än restaurangnäringen. Flera kända exempel har uppdagats genom åren, det mest kända är nog fallet med förre SSU-basen Anna Sjödin och händelserna på nattklubben Crazy Horse vid Stureplan.

Jag beslöt för att fördjupa mig själv lite i ordningsvaktsvärlden.

En ordningsvakt utbildas under två veckor i regi av polisen. Kravet för att bli antagen är att man är i princip ostraffad. De tvångsmedel en ordningsvakt får använda sig av regleras i diverse lagar och förordningar, däribland polislagen. Ordningsvakten får utrustas med handfängsel, skjutvapen (efter särskilt beslut av polismyndighet vid vissa objekt), batong samt expanderbar batong efter genomgången utbildning. En ordningsvakt får, om det behövs, använda våld om det är nödvändigt för att ordningen skall upprätthållas eller om han/hon, med laga stöd, skall gripa, avlägsna eller omhänderta en person. Utöver detta har ordningsvakten ett tjänstemannaskydd och våld och hot mot denne bestraffas hårdare än gentemot gemene man.

 

Kort sagt, en ordningsvakt får väldigt mycket individuell makt i förhållande till sin utbildning. Nästan lika mycket som en polisman – som utbildas under två år. Kort sagt, det handlar om stora maktbefogenheter. Förstå mig rätt nu, jag anser att ordningsvakter behövs i vårt samhälle. Jag betvivlar inte heller att många är duktiga i sitt yrke och har servicekänsla. Faktum är att jag aldrig haft en enda negativ erfarenhet av ordningsvakter, bara positiva. Allt från att jag bett om hjälp för att hitta någonstans till återbördandet av borttappade föremål. Utöver detta innebär ordningsvakter en trygghet i miljöer där det kan bli stökigt och dessa platser behöver inte nödvändigtvis vara nattklubbar utan sjukhus, köpcentra och liknande. Ordningsvakter besparar samhället också en väldigt mycket pengar genom att samhället inte behöver utbilda och betala en massa poliser. Ofta står privata aktörer för kostnaden av ordningsvakterna.

 

Det är givet, och där tror jag inte att någon läsare har motsatt uppfattning, att en ordningsvakt tillsammans med kollega har ett stort förtroendekapital – kanske nästan lika stort som en polisman. Det är därför av vikt att ordningsvakter är sanningsenliga och rättvisa och följer noga de lagar och förordningar som reglerar deras arbete. Särskilt eftersom att de människor de ofta utövar sin makt emot är människor som kan vara påverkade eller utslagna. Insynen i ordningsvaktens tjänsteutövning är ju ganska liten, ingen ser vad som sker i ett avräkningsrum. Likadant gäller givetvis för polismakten men där skulle jag vilja hävda att insynen är något större.

Jag beslöt mig därför att granska ingripanden från ordningvakter som hamnat i Stockholms tingsrätt de senaste dryga två åren. Det är en mängd fall och alla var inte avgjorda ännu. Jag ville bilda mig en uppfattning om vad det var för folk som greps av ordningsvakter, hur gripandena skedde och vad ordningsvakterna brukar vara för slags personer i fråga om kön, ålder, etnicitet osv. De gripna har varit allt från ostraffade kvinnor i 50-årsåldern till tungt kriminellt belastade unga män. Gemensamt för dem alla är att de beskrivs av ordningsvakterna som påverkade. Platserna har varit allt från fotbollsmatcher till varuhus till nattklubbar.

 

Följande kan konstateras, av de gripna som senare åtalas så åtalas många för brott som våldsamt motstånd, hot mot tjänsteman och våld mot tjänsteman. Av åtalen så är det sällan som något annat brott påstås ha begåtts utan oftast handlar det om att ordningsvakten avvisar någon och därefter uppstår brål och delade meningar om efterföljande händelseförlopp. Nästan alla är under polisens utredning är misstänkta för sådana brott även om det inte alltid leder till åtal. Vad det egentligen handlar om vid vålsamt motstånd är att ordningsvakterna säger att den gripne krängt med kroppen för att förhindra gripandet, tagit tag i dem eller måttat slag mot dem, sällan har de träffat. Det verkar nästan legio att ordningsvakter kommer med sådana påståenden. Särskilt en ordningsvakt stack ut bland dem andra. Han förekommer i, hör och häpna, 18 mål i Stockholms tingsrätt bara de senaste två åren! Detta är alltså bara i Stockholms tingsrätt, jag har inte bemödat mig om att granska övriga domstolar.  Detta är alltså polisanmälningar som åklagare valt att väcka åtal för, hur många polisrapporter som den aktuell ordningsvakten står som målsägare eller vittneär höljt i dunkel. Den aktuelle ordningsvakten är vald dels eftersom han förekommer i så många mål och dels för att han är någorlunda representativ i ålder, kön och bakgrund. Sammanlagt har jag granskat ett 30-tal ordningsvakter och deras bakgrunder.

 

Vem är han?

Ordningsvakten i fallet ovan är ganska typisk för en ordningsvakt i Stockholm som förekommer i många åtal. Han är man, relativt ung, har invandrarbakgrund, arbetar som ordningsvakt i flera olika miljöer, bosatt i en av Stockholms förorter. Han är faktiskt ganska representativ för ordningsvakter i Stockholm i stort. Visserligen är väl kroatiskt ursprung inte särskilt främmande men antalet ordningsvakter med utländsk bakgrund har ökat enligt samtal jag haft med Länsstyrelsen och det kan väl anses bra att ordningsvakter speglar samhället i stort.

Ilija Klaic

 

Ordningsvakten i det här fallet heter Ilija Klaic, 31 år gammal ensamstående man av kroatiskt ursprung. Han är uppvuxen i Skärholmen i Stockholm. I likhet med många andra heltidsordningsvakter hade han ganska slätstrukna betyg från gymnasiet.

Ilija Klaic skiljer sig dock på en punkt från de flesta andra ordningsvakter som jag undersökt. De har ofta gjort någon sorts militärtjänst, ofta med placering inom bevakning. Ilija Klaic blev svensk medborgare 1998 och mönstrade för värnplikt 1999 men han hade för dåliga fysvärden för att få göra värnplikt och fick frisedel.

 

I de 18 målen som han förekommer i så har jag läst domarna och förundersökningarna. Han förekommer ömsom som vittne och ömsom som målsägande – ibland som båda två. Vad jag slås av är hur ofta ordningsvakterna, i det här fallet Klaic, ändrar sin berättelse under rättsystemets gång och ändå blir trodda medan de åtalades ändringar i sina berättelser närmast tas för intäkt att de är skyldiga.

 

Ett typiskt exempel

Jag ska ta ett exempel, se fallet nedan med en tidigare ostraffad 40-årig kvinna som döms för hot och våld mot tjänsteman. Ilija Klaic vittnar om att kvinnan ”inte visat respekt” när han sagt till henne att inte stå och tala med en väninna vid t-banans spärrar. Vad ”respekten” borde ha bestått av beskriver han inte närmare. Kvinnan protesterar högljutt och beläggs med handfängsel av Klaic och dennes kollega och förs till avräkningsrummet. Med handfängsel på ryggen så uppger Klaic att det krävdes fem manliga vakter för att hålla ned henne. Läsaren får dra sina slutsatser själv av rimligheten i detta påstående. En del av kvinnans berättelse följer nedan.

 

 

Vid rättegången ändrar sig Klaic från att tidigare i förhör med polis uppgett att kvinnan sparkat en gång till att hon nu har sparkat flera gånger. Se nedan.

 Svagheterna när de två ordningvakterna hörs i domstolen framkommer. Ilija Klaic, som man milt sagt kan påstå är van vid rättegångsförhandlingar, möter då upp med att läsa högt ur förundersökningen – något som det är extremt ovanligt att ett vittne gör.

Man kan tycka att efter att båda ordningsvakters berättelse kring händelsen visat sig inte vara särskilt i överensstämmelse med varandra att dessas trovärdighet skulle ha skjutits i sank.

Detta ansåg dock inte domstolen som fäller kvinnan för hot mot tjänsteman och våld mot tjänsteman.

 

En av ordningsvakterna tilldöms 5500 skattefria kronor i skadestånd av kvinnan för en spark. Lönande extraknäck för ordningsvakten. Domstolen konstaterar dock att Ilija Klaic uppträtt provokativt.

 

Slutsatser

Fallet som jag visar ovan är faktiskt rätt typiskt för de ingripanden av ordningsvakter som går till rättegång. Däremot, och det vill jag påpeka, förekommer dessa ordningsvakter i oftast bara ett eller två mål under några års tid. Man kan lugnt påstå att en vanlig människa, utan någon som helst erfarenhet av rättegångar, står sig slätt mot ett rättegångsproffs som Ilija Klaic.

 

Den här typen av fall som jag redovisar ovan är vanliga, jag stötte på hur många som helst i min granskning. Klaic är heller inte unik, andra ordningsvakter förekommer också i hög utsträckning och i viss mån förklaras ju detta med att ordningsvakt är ett utsatt yrke med ibland hög arbetsbelastning. Min kritik ligger istället mot domstolarna som verkar godta vad som helst i bevisväg om det bara kommer från en ordningsvakt eller polis. Däri ligger problemets kärna. Jag anser att samma tillförlitlighetskrav ska gälla för lagens väktare som för vanliga människor.

 

Fotnot:

Jag gör inte anspråk på att det här är en vetenskaplig bedömning utan det är bara en fördjupning och reflektioner gjorda av mig utan några större ambitioner. Som skäl till varför jag publicerar namn och bild på ordningsvakten i fråga är helt enkelt att jag tycker att om man arbetar som ordningsvakt i offentlig miljö och förekommer i så många rättegångsprotokoll att man i det närmaste kan kallas för ”rättegångsproffs” så tycker jag att det finns ett allmänintresse i att veta lite om den personens bakgrund. Eftersom ordningsvakten ifråga är ganska genomsnittlig i sina personliga förhållanden så är det passande att ta honom som exempel.

 

Synpunkter på ovanstående emottages tacksamt.