Dagens Nyheter har rapporterat kring länskriminalens s k cold case-grupp. En grupp vars funktion är att hålla i utredningar där väldigt lång tid har förflutit och förhoppningvis hitta en lösning på de fallen, vilka rör sig uteslutande om mord eller åtminstone fall av dödlig utgång.

Gruppen leds av den erfarne kriminalinspektören Eiler Augustsson tillsammans med kollegorna Börje Sehlstedt och Peter Ström. Man sätter mycket av sitt hopp till den nya tekniken, uppger Augustsson, och som det får förstås då DNA-analysmetoder som inte var tillgängliga då brotten begicks. Hittills har gruppen löst ett fall, som dock hade lösts utan Cold Case-gruppens existens då en fd flickvän till gärningsmannen ringde polisen och angav honom, men som Eiler Augustsson säger; att gå till botten av en utredning är också ett resultat. Rättsamhället får nämligen ibland finna sig i att inte kunna bevisa en gärningsmans skuld bortom rimligt tvivel. Det är en del av det nödvändiga pris som samhället får betala för rättssäkerheten.

Under intervjun med Eiler Augustsson berättar han om det välkända mordet på en 16-årig pojke nyårsnatten 1994/95, det s k Fryshusmordet. Under årens lopp har ett flertal personer anhållits och släppts och även avförts från utredningen. Augustsson uppger då viss tvekan att man fått in ett tips som kan lösa mordet, något som utlöser rubriker i pressen.

Eiler Augustsson benämns i artikeln som ”landets bäste förhörsledare”. Jag har forskat närmare i saken genom att googla ”Eiler Augustsson” och letat efter artiklar innehållandes hans namn i Mediearkivet, som har publicerade texter ur alla nyhetstidningar i Sverige. Vad som slog mig är att Augustsson förekommer i en mängd artiklar där han uttalar sig, jag har svårt att tro att någon annan polisman i Sverige når upp till hans antal intervjuer i media. Han har varit en del av flertalet kända och stora brottmålsutredningar – något som i sig inte är särskilt anmärkningsvärt och något han delar med sina kollegor på länskriminalens våldssektion. Han är säkert en skicklig kriminalutredare, man arbetar nämligen inte på landets största våldsrotel om man inte är något så när kompetent. Augustsson framstår dock vid en sammanställning av mediebruset de senaste tio åren, inklusive en statistroll i filmen om Lasermannen, som en man som i bästa fall kan beskrivas som ett villigt ansikte utåt för länskriminalpolisen – i värsta fall som en ytlig publicitetshungrig linslus utan större djup och eftertanke.

Det är som det senare som Augustsson framstår när han i landets största dagstidning genom att uttala sig om Fryshusmordet ger hopp åt en förtvivlad mamma som fått sin son mördad på ett brutalt och meningslöst sätt. Det framstår också som synnerligen oansvarigt och inkompetent av Augustsson att, om det nu finns bäring i hans påstående om att mordet kan vara på väg att klaras upp, förvarna de misstänkta gärningsmännen.

Frågan är om inte benämningen av Augustsson som ”landets bäste förhörsledare” i massmedia mer är någonting skapat utifrån hans goda relation med massmedia och förmåga att ge spektakulära intervjuer snarare än något som har en grund i verkligheten. Jag hittar inget exempel bland alla de artiklar han förekommer i som stödjer påståendena om hans skicklighet som förhörsledare.

Parallellt med diskussionerna kring Cold Case-gruppens arbete förs diskussionerna kring preskriptionstiden för mord. Enligt min mening är 25 år fullt tillräckligt. Lagstiftarna motiverade denna tidsgräns med att efter så lång tid så har många människors minnen bleknat och kan inte anses tillförlitliga. Även förstörda och åldrade bevis utgör ett hinder för en slopning av preskriptionstiden. Allvarliga rättsäkerhetsskäl talar för en tidsgräns då DNA faktiskt inte är ett sådant mirakelmedel som man kanske kan förledas att tro. Jag tänker inte närmare gå in på DNA-analysernas funktion och tillförlitlighet men Högsta Domstolen har i en vägledande dom konstaterat att DNA-bevisning ensamt inte skall ligga till grund för fällande dom.

Vad beträffar den här typen av gamla utredningar så är det viktigt att de görs med fingertoppskänsla – både var det gäller utredningen av misstänkta som då brottet begicks levt ett kriminellt liv men numera lever under ordnade sociala former och vad det gäller hänsynen till anhöriga vars sorg och känslor rivs upp gång efter annan om utredarna gör spektakulära och effektsökande uttalanden i media.