Dagens Nyheter rapporterar om den för mord livstidsdömde Kaj Linna. Den livstidsdömde mannen menar att åklagaren undanhållit ett förhör som hade talat till Linnas fördel och att åklagaren dessutom menade inför Högsta Domstolen att detta förhör inte fanns då Linna sökte resning. Åklagaren Mikael Lundquist menar i sin tur i en kommentar att han åtminstone inte medvetet lämnat några felaktiga uppgifter.
Det är symptomatiskt för vårt rättsystem. Man kan göra en snabb jämförelse mellan anglosaxisk rättskipning och den svenska, dvs mot t ex USA och Storbrittanien. I Sverige leds utredningen av åklagaren. Det är denne som beslutar om utredningsåtgärder och det är även denne som tar del av allt material som polisen får fram i utredningen. Alla tvångsåtgärder som exempelvis anhållande av misstänkt, hämtning av ovilliga vittnet till förhör och husrannsakan beslutas också av åklagaren. I USA och Storbrittanien och andra länder som tillämpar den anglosaxiska rätten är de flesta av tvångsåtgärderna förbehållna en domare. Det vill säga att åklagaren måste begära tillstånd hos en domare för att få göra en husrannsakan eller annat större ingrepp i någons frihet. Det anglosaxiska systemet har insett att en åklagare inte är opartisk då denne är en del av utredningsarbetet. Åklagaren har dock alltid ett stort övertag gentemot en åtalad i rättsalen. Åklagaren styr polisens utredningsarbete, leder rättegången (nej, rättens ordförande gör det inte) och har alla utredningsresurser på sin sida. Den åtalade har bara sin advokat - som inte har möjlighet att göra egna utredningsåtgärder. Det finns massor med andra skillnader också som jag dock inte tänker redogöra för här.
Missförstå mig inte nu, det anglosaxiska systemet har nackdelar som inte det svenska systemet har, inget tal om saken!
I fallet Linna har åklagaren Mikael Lundqvist agerat som de flesta åklagare skulle göra - nämligen att sträva efter att vinna målet. Precis som att du och jag har krav från vår arbetsplats att prestera bra så har en åklagare också det. “Vinn målen!” En sådan press påverkar naturligtvis en åklagare, kanske ibland till och med i en otillbörlig riktning.
Om Linna är skyldig eller inte vet jag intet om. Vad som står klart för den som är någorlunda insatt i det svenska rättsystemet är att det är alldeles för lätt, ibland, att bli fälld. Rättens sammansättning, den åtalades bakgrund, medias bevakning och åklagarens objektivitet är faktorer som spelar roll - men som absolut inte får göra det. Det är oerhört svårt att få resning i mordmål, man brukar tala om mediefaktorn. En morddömd måste ha media med sig för att lyckas få resning då ledamöterna i Högsta Domstolen också är människor precis som du och jag. Människor som du och jag påverkas av massmedia, de miljarder som reklambranschen genererar varje år talar sitt tydliga språk. Två livstidsdömda män har fått resning de senaste decennierna. De heter Joy Rahman och Yasser Askar. Båda dessa hade inte bara nya omständigheter att visa till sin fördel; i Rahmans fall ganska svaga sådana men jag får återkomma till det någon gång. Båda dessa män hade en stark uppbackning av massmedia. Om Linna har det varit relativt tyst, såvitt jag vet är det bara DN som skrivit om hans fall. Det är tragiskt men samtidigt är det mängder med dömda som söker resning olika typer av mål och detta uppmärksammas inte av medierna. Problemet står dock inte att finna hos medierna utan hos Högsta Domstolen som i vissa fall avslår alltför lättvindigt resningsansökningar - måhända med hänsyn till tilltron till rättsväsendet eller av kollegiala skäl.
Det är för den oinvigde viktigt att känna till att den som söker resning själv måste bekosta olika nya utredningar, advokathjälp och dessutom motbevisa det som anförs i domskälen. Domskäl i en dom som kanske är slarvigt skrivna och inte särskilt detaljerade. Allt detta ska göras av den dömde innifrån ett av landets tyngre fängelser med allt vad det innebär om att vara avskuren från omvärlden i begränsningar kring telefon och brev. Kort sagt, det är en enorm uppförsbacke, nästan oöverstiglig. För den som saknar hjälp utifrån är den omöjlig.
Det är viktigt att beivra grova brott som t ex mord. Hela vårt samhälle bygger på att mord inte ska gå obestraffat. Rädslan för att utsättas för mord är dock irrationell enligt statistiken även om media ibland försöker spela på den genom sin rapportering. Vårt samhälle bygger också på att ingen ska utsättas för övergrepp från staten. Varje oskyldigt dömd är en skyldig som gått fri. Jag tänker inte ta ställning i fallet Linna, jag vet för lite om det. Jag vet dock att det finns en rad allvarliga systemfel i vårt rättsväsende. Systemfel som kan, och med all sannolikhet har, fått fruktansvärda konsekvenser för enskilda individer och deras anhöriga.
