Kommentar till SvDs artikel om Juha Valjakkalas avvikande.

Så skapar denne man nya rubriker i svensk press. Åmselemördaren behöver knappast presenteras för någon svensk över 25 år. Han har suttit över 20 år i fängelse och enligt den finska lagen ska han medges möjlighet till villkorlig frigivning och, förutsatt att han sköter denna, några månader medges permanent frigivning. Jag kommer inte närmare beröra mina åsikter kring livstidsstraffet då jag säkert får anledning att återkomma till det ämnet.

Det jag frågar mig själv är, vad får en man som endast behöver sköta sig i några månader i frihet att förstöra så för sig själv? Det finns nog bara två tänkbara skäl, kanske verkar de i symbios. Jag tänker mig närmast psykisk sjukdom och/eller en förödande institutionsskada. Valjakkala var väldigt ung när han begick brottet och svenska medier har gång på gång uppmärksammat honom. Det är tydligt, genom intervjuer och uttalanden, att han gillar att väcka uppmärksamhet i media. Han verkar ha en vilja om att utmålas som en slags samhällsfiende; något ont som alla kan ta avstånd unisont från? Kanske är det därför som han upprepade gånger förstör för sig? Jag tror att återanpassning är nyckelorden rent allmänt när det gäller att få långtidsdömda att inte återfalla i brott. Vi svenskar har ofta uppfattning att svensk kriminalvård är släpphänt men så är inte fallet. De flesta västeuropeiska länder har högre standard i sina fängelser och för många brott, som ex narkotikabrott, kortare strafftider. En person som Juha Valjakkala hade aldrig i Sverige medgetts villkorlig frigivning efter +20 år i fängelse med den misskötsamhet som Valjakkala uppvisat. Ett annat skäl kanske är att han inte ser någon framtid utanför murarna. Institutionsskador brukar visa sig på det sättet, en slags längtan tillbaka.

Det bästa vore om svenska medier valde att ignorera den uppmärksamhetstörstande mannen. Han är en förlorare och inte särskilt farlig sådan.

 

 

 

Your response: