Det blir två korta inlägg denna sena kväll!

Svenska Dagbladet skriver om att 16 muséer denna sommar kommer att ha queerperspektiv, d v s ett homosexuellt perspektiv på sina utställningar.

Förutom att sådana utställningar ter sig mindre intressanta för övriga överväldigande majoriteten hetersexuella så får jag intrycket av artikeln att vissa utställningar drar saker och ting alldeles för långt. Att mena att den sammanhållning som fanns inom försvaret för över hundra år sedan skulle ha haft några sorts homosexuella undertoner är inget som har stöd i någon som helst forskning! Att visa bilder på ett gäng nakna och till synes överförfriskade soldater eller bilder på där en man har sin arm runt en annan mans axlar och sätta detta i en homosexuell kontext är rent ut sagt ohederligt.

 

Dagens Nyheter skriver om att den folkpartistiske riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson fått flertalet blombuketter för att hon ska ha visat kurage mot den nya FRA-lagen. Själv skulle jag vilja påstå att Ohlsson inte visat sig någonting alls. Att hon inte röstar emot förslaget är en del av skälet till att det går genom. Genom detta protesterar hon visserligen litegrann men knappast så att hennes partikamrater blir upprörda eftersom lagen ändå går genom med majoritet, oavsett vad hon röstar.

Riktigt kurage hade varit att hon hade röstat nej. Nu är hennes val endast feg populism och förtjänar inga blommor.

Så var det dags igen. Den som följt den här bloggen har nog sett en del tidigare inlägg där jag reflekterar över egna fotografier, oftast tagna från Stockholm.

Ikväll tittade jag genom min mapp med bilder och hittade några stycken.

Jag gillar den här bilden. Jag tog den snabbt när jag passerade, den är rätt surrealistisk. En ganska lång tjej med rosa hår med stor blomma, klädd i svart med en blå ballong går på gatan. Det var först efteråt jag såg den lilla grabbens min. Oavsett hur gammal eller ung man är så drar hon definitivt blickarna till sig - måhända av olika orsaker. Reaktionerna är nog väldigt olika.

Mannen på bilden nedan bär en tröja som det står A.C.A.B på. ACAB är en välkänd förkortning, åtminstone bland yngre, och betyder All Cops Are Bastards, ungefär Alla Poliser Är Svin. I normala fall ser man bara unga omogna huliganer med sådana tröjor och det väldigt sällan. Tröjan och begreppet har väl gått lite ur mode då det idag inte är så rebelliskt att bära en sådan tröja. Mannen här på bilden skiljer sig alltså ganska mycket från de gängse uppfattningen om en bärare av en sådan tröja. Han är bra mycket äldre och skulle i kostym inte sticka ut från mängden vilket en kåkfarare skulle kunna göra.

Det är också ganska kul att jämföra två platser dagtid och nattetid. Nedan ser du en lekplats för barn som kostat hundratusentals kronor. Lite svårt att se hur några barn skulle tycka att det var kul att leka där.

På natten lyser dock platsen upp och är faktiskt rätt vacker. Detta upptäckte jag en sen kväll.

Ganska häftigt också med de blå neonljusen i bakgrunden. Platsen är inte särskilt mysig men den som passerar förbi hajjar i alla fall till och det var antagligen konstnärens mening.

Här nedan är en annan bild, lite mer sorglig. En man ligger vid en trafikerad gata mitt på dagen. Jag tror inte han var skadad utan snarare berusad, trött eller psykiskt störd. På vägen kör de ofta polisbilar och det var konstigt att ingen reagerade. Gjorde jag något? Nej. Av ungefär samma skäl som du skulle haft.

Det är sådana där bilder som får mig att bli rätt tacksam över det jag har. Nationaldagen innebar för mig inget direkt firande men jag umgicks med närstående i lugn lantlig miljö. Vi grillade och några bilder från detta syns nedan.

På landet finns det också en fårhage. Fåren är märkligt nog skygga för människor, åtminstone för mig!

Några fågelungar blir det inte denna gång för den fågel som lade det här ägget. Någon annan hann före och åt glupskt av innehållet.

Vi får dock hoppas att svanens ägg nedan inte råkar ut för samma öde! Bilden är tagen vid Karlbergskanalen inne i centrala Stockholm.

Lite längre fram så hängde ett par prydliga skor i en lina högt ovan marken. Man frågar sig hur någon lyckats få upp dem där - det är en rejäl bedrift eftersom man måste lyckas på första kastet. Annars hamnar de i kanalen. Bron ser ut att vara nära men det är den inte. Man frågar sig också varför någon bemödat sig?

Här är en bild från ett café jag brukar gå på. Servtris är nog ett ganska otacksamt yrke. Stressigt under luncherna kan jag tänka mig.

Här neda är en bild från när jag skulle köpa biljetter till en biopremiär. Det var rejält med köer, varmt och trångt. Man ser inte trängseln, alla människor trängs bakom kameran. Den här lilla killen hade något uppgivet i blicken när han köade med sin syster. Till slut nådde de fram i alla fall!

Slutligen en bild på en häftig motorcykel, en Yamaha MT-03 med lite extrautrustning som handtagsskydd, akrapovichdämpare och minikåpa. Passar en kille likaväl som en tjej. Snygg!

 

Det var allt! Hoppas du gillade bilderna! Kommentera gärna!

En granskning

Man kan återkommande i media läsa om ordningsvakter och dessas arbetsmetoder. Främst brukar man syfta till den sfär av ordningsvakter som arbetar inom krogbranschen även om vissa artiklar handlat om ordningsvakter inom andra branscher än restaurangnäringen. Flera kända exempel har uppdagats genom åren, det mest kända är nog fallet med förre SSU-basen Anna Sjödin och händelserna på nattklubben Crazy Horse vid Stureplan.

 

Jag beslöt för att fördjupa mig själv lite i ordningsvaktsvärlden.

En ordningsvakt utbildas under två veckor i regi av polisen. Kravet för att bli antagen är att man är i princip ostraffad. De tvångsmedel en ordningsvakt får använda sig av regleras i diverse lagar och förordningar, däribland polislagen. Ordningsvakten får utrustas med handfängsel, skjutvapen (efter särskilt beslut av polismyndighet vid vissa objekt), batong samt expanderbar batong efter genomgången utbildning. En ordningsvakt får, om det behövs, använda våld om det är nödvändigt för att ordningen skall upprätthållas eller om han/hon, med laga stöd, skall gripa, avlägsna eller omhänderta en person. Utöver detta har ordningsvakten ett tjänstemannaskydd och våld och hot mot denne bestraffas hårdare än gentemot gemene man.

 

Kort sagt, en ordningsvakt får väldigt mycket individuell makt i förhållande till sin utbildning. Nästan lika mycket som en polisman – som utbildas under två år. Kort sagt, det handlar om stora maktbefogenheter. Förstå mig rätt nu, jag anser att ordningsvakter behövs i vårt samhälle. Jag betvivlar inte heller att många är duktiga i sitt yrke och har servicekänsla. Faktum är att jag aldrig haft en enda negativ erfarenhet av ordningsvakter, bara positiva. Allt från att jag bett om hjälp för att hitta någonstans till återbördandet av borttappade föremål. Utöver detta innebär ordningsvakter en trygghet i miljöer där det kan bli stökigt och dessa platser behöver inte nödvändigtvis vara nattklubbar utan sjukhus, köpcentra och liknande. Ordningsvakter besparar samhället också en väldigt mycket pengar genom att samhället inte behöver utbilda och betala en massa poliser. Ofta står privata aktörer för kostnaden av ordningsvakterna.

 

Det är givet, och där tror jag inte att någon läsare har motsatt uppfattning, att en ordningsvakt tillsammans med kollega har ett stort förtroendekapital – kanske nästan lika stort som en polisman. Det är därför av vikt att ordningsvakter är sanningsenliga och rättvisa och följer noga de lagar och förordningar som reglerar deras arbete. Särskilt eftersom att de människor de ofta utövar sin makt emot är människor som kan vara påverkade eller utslagna. Insynen i ordningsvaktens tjänsteutövning är ju ganska liten, ingen ser vad som sker i ett avräkningsrum. Likadant gäller givetvis för polismakten men där skulle jag vilja hävda att insynen är något större.

 

Jag beslöt mig därför att granska ingripanden från ordningvakter som hamnat i Stockholms tingsrätt de senaste dryga två åren. Det är en mängd fall och alla var inte avgjorda ännu. Jag ville bilda mig en uppfattning om vad det var för folk som greps av ordningsvakter, hur gripandena skedde och vad ordningsvakterna brukar vara för slags personer i fråga om kön, ålder, etnicitet osv. De gripna har varit allt från ostraffade kvinnor i 50-årsåldern till tungt kriminellt belastade unga män. Gemensamt för dem alla är att de beskrivs av ordningsvakterna som påverkade. Platserna har varit allt från fotbollsmatcher till varuhus till nattklubbar.

 

Följande kan konstateras, av de gripna som senare åtalas så åtalas många för brott som våldsamt motstånd, hot mot tjänsteman och våld mot tjänsteman. Av åtalen så är det sällan som något annat brott påstås ha begåtts utan oftast handlar det om att ordningsvakten avvisar någon och därefter uppstår brål och delade meningar om efterföljande händelseförlopp. Nästan alla är under polisens utredning är misstänkta för sådana brott även om det inte alltid leder till åtal. Vad det egentligen handlar om vid vålsamt motstånd är att ordningsvakterna säger att den gripne krängt med kroppen för att förhindra gripandet, tagit tag i dem eller måttat slag mot dem, sällan har de träffat. Det verkar nästan legio att ordningsvakter kommer med sådana påståenden. Särskilt en ordningsvakt stack ut bland dem andra. Han förekommer i, hör och häpna, 18 mål i Stockholms tingsrätt bara de senaste två åren! Detta är alltså bara i Stockholms tingsrätt, jag har inte bemödat mig om att granska övriga domstolar.  Detta är alltså polisanmälningar som åklagare valt att väcka åtal för, hur många polisrapporter som den aktuell ordningsvakten står som målsägare eller vittneär höljt i dunkel. Den aktuelle ordningsvakten är vald dels eftersom han förekommer i så många mål och dels för att han är någorlunda representativ i ålder, kön och bakgrund. Sammanlagt har jag granskat ett 30-tal ordningsvakter och deras bakgrunder.

 

Vem är han?

Ordningsvakten i fallet ovan är ganska typisk för en ordningsvakt i Stockholm som förekommer i många åtal. Han är man, relativt ung, har invandrarbakgrund, arbetar som ordningsvakt i flera olika miljöer, bosatt i en av Stockholms förorter. Han är faktiskt ganska representativ för ordningsvakter i Stockholm i stort. Visserligen är väl kroatiskt ursprung inte särskilt främmande men antalet ordningsvakter med utländsk bakgrund har ökat enligt samtal jag haft med Länsstyrelsen och det kan väl anses bra att ordningsvakter speglar samhället i stort.

 

Ordningsvakten i det här fallet heter Ilija Klaic, 31 år gammal ensamstående man av kroatiskt ursprung. Han är uppvuxen i Skärholmen i Stockholm. I likhet med många andra heltidsordningsvakter hade han ganska slätstrukna betyg från gymnasiet.

Ilija Klaic skiljer sig dock på en punkt från de flesta andra ordningsvakter som jag undersökt. De har ofta gjort någon sorts militärtjänst, ofta med placering inom bevakning. Ilija Klaic blev svensk medborgare 1998 och mönstrade för värnplikt 1999 men han hade för dåliga fysvärden för att få göra värnplikt och fick frisedel.

 

I de 18 målen som han förekommer i så har jag läst domarna och förundersökningarna. Han förekommer ömsom som vittne och ömsom som målsägande – ibland som båda två. Vad jag slås av är hur ofta ordningsvakterna, i det här fallet Klaic, ändrar sin berättelse under rättsystemets gång och ändå blir trodda medan de åtalades ändringar i sina berättelser närmast tas för intäkt att de är skyldiga.

 

Ett typiskt exempel

Jag ska ta ett exempel, se fallet nedan med en tidigare ostraffad 40-årig kvinna som döms för hot och våld mot tjänsteman. Ilija Klaic vittnar om att kvinnan ”inte visat respekt” när han sagt till henne att inte stå och tala med en väninna vid t-banans spärrar. Vad ”respekten” borde ha bestått av beskriver han inte närmare. Kvinnan protesterar högljutt och beläggs med handfängsel av Klaic och dennes kollega och förs till avräkningsrummet. Med handfängsel på ryggen så uppger Klaic att det krävdes fem manliga vakter för att hålla ned henne. Läsaren får dra sina slutsatser själv av rimligheten i detta påstående. En del av kvinnans berättelse följer nedan.

 

 

Vid rättegången ändrar sig Klaic från att tidigare i förhör med polis uppgett att kvinnan sparkat en gång till att hon nu har sparkat flera gånger. Se nedan.

 Svagheterna när de två ordningvakterna hörs i domstolen framkommer. Ilija Klaic, som man milt sagt kan påstå är van vid rättegångsförhandlingar, möter då upp med att läsa högt ur förundersökningen – något som det är extremt ovanligt att ett vittne gör.

Man kan tycka att efter att båda ordningsvakters berättelse kring händelsen visat sig inte vara särskilt i överensstämmelse med varandra att dessas trovärdighet skulle ha skjutits i sank.

Detta ansåg dock inte domstolen som fäller kvinnan för hot mot tjänsteman och våld mot tjänsteman.

 

En av ordningsvakterna tilldöms 5500 skattefria kronor i skadestånd av kvinnan för en spark. Lönande extraknäck för ordningsvakten. Domstolen konstaterar dock att Ilija Klaic uppträtt provokativt.

 

Slutsatser

Fallet som jag visar ovan är faktiskt rätt typiskt för de ingripanden av ordningsvakter som går till rättegång. Däremot, och det vill jag påpeka, förekommer dessa ordningsvakter i oftast bara ett eller två mål under några års tid. Man kan lugnt påstå att en vanlig människa, utan någon som helst erfarenhet av rättegångar, står sig slätt mot ett rättegångsproffs som Ilija Klaic.

 

Den här typen av fall som jag redovisar ovan är vanliga, jag stötte på hur många som helst i min granskning. Klaic är heller inte unik, andra ordningsvakter förekommer också i hög utsträckning och i viss mån förklaras ju detta med att ordningsvakt är ett utsatt yrke med ibland hög arbetsbelastning. Min kritik ligger istället mot domstolarna som verkar godta vad som helst i bevisväg om det bara kommer från en ordningsvakt eller polis. Däri ligger problemets kärna. Jag anser att samma tillförlitlighetskrav ska gälla för lagens väktare som för vanliga människor.

 

Fotnot:

Jag gör inte anspråk på att det här är en vetenskaplig bedömning utan det är bara en fördjupning och reflektioner gjorda av mig utan några större ambitioner. Som skäl till varför jag publicerar namn och bild på ordningsvakten i fråga är helt enkelt att jag tycker att om man arbetar som ordningsvakt i offentlig miljö och förekommer i så många rättegångsprotokoll att man i det närmaste kan kallas för ”rättegångsproffs” så tycker jag att det finns ett allmänintresse i att veta lite om den personens bakgrund. Eftersom ordningsvakten ifråga är ganska genomsnittlig i sina personliga förhållanden så är det passande att ta honom som exempel.

 

Synpunkter på ovanstående emottages tacksamt.

 

Jag brukar vara väldigt försiktig med att obetänksamt köpa mediernas beskrivningar av åtalade i spektakulära brottmål. Ofta missar journalisten människan bakom skranket och hemfaller åt tacksamma stereotyper och karaktärsmord. Inte så konstigt kanske, även de mest seriösa nyhetsmedier pendlar mellan rollen som nyhetsförmedlare och underhållare - även om de själva och även vi läsare ibland förnekar att så är fallet.

Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan rapporterar om den mordåtalade 35-åringen, även benämnd i medierna som Smeden. Den åtalade mannen har raggat upp andra män på diverse sajter för homosexuella. Väl hemma hos dem så har han, enligt sitt erkännande, utdraget misshandlat, kanske till och med torterat, sina offer och dessutom i vissa fall rånat dem. Medierna och åklagaren kallar det för ett hatbrott. Grunden till detta anses vara att den åtalade avsiktligen sökt upp offer som döljer sin homosexuella läggning, troligen som en försäkran om att dessa är mindre benägna att polisanmäla. Vi talar alltså inte här om någon som skadat och eventuellt mördat homosexuella därför att de är homosexuella utan helt enkelt därför att dessa ansetts av den åtalade som mindre benägna att polisanmäla. Det är en väsentlig skillnad och det ska bli intresssant att se hur domstolen ställer sig till det yrkandet. En skicklig advokat bör nog ha uppmärksammat detta.

Personrån är naturligtvis inte särskilt lönande, åtalet i fallet med Smeden talar sitt tydliga språk, 200kr vid ett tillfälle, några hundringar här och där. Småpengar. Det primära syftet är troligtvis inte pengarna utan de bakomliggande orsakerna är troligtvis mycket mer komplicerade än så. De flesta spekulationer har gjort gällande att Smeden skulle ha en undantryckt homosexuell läggning. Jag vet inte om det stämmer, skälen kan snarare vara psykopati och en sadistisk läggning även om även jag gärna hemfaller åt teorin om någon form av erfarenhet av homosexualitet - kanske negativ sådan. I vilket fall som helst så har den här typen av gärningsmän en djupare psykiatrisk problematik. Sedan att vårt lands rättspsykiatriker inte anser dem så sjuka att de inte är riktigt medvetna om vad de gör är en annan sak.

Medierna beskriver den här händelsen som unik för sitt slag, att en gärningsman metodiskt söker upp homosexuella i syfte att råna dem, kanske till och med rånmörda dem. Säkert är det mycket ovanligt men jag har åtminstone lyckats googla fram ett fall från 1999. Domen kan du läsa här. Varning för stark läsning! Den handlar om en ung man som rånar och mördar en man och försöker mörda en annan. Mördaren dömdes till 14 års fängelse och är nog en fri man nu. Likheterna med fallet med Smeden är uppenbara, båda två rånar och mördar homosexuella. Den dömde i domen som jag länkar till verkar dock ha specialiserat sig på äldre homosexuella samt att han till skillnad från Smeden uppger att han själv är homosexuell.

Personligen är jag emot en särskild lagstiftning och beteckningar som hatbrott. Likheten för lagen borde vara helt absolut, man blir inte mer offer för att gärningsmannen haft ett specifikt motiv. Jag menar också, precis som det framkommer i de två redovisade fallen ovan, att gränsdragningen är ibland omöjlig att göra. Den dömde i fallet vars dom jag länkar till har haft samma motiv och ungefär samma typ av gärningar - ändå räknades inte hans brott som ett hatbrott eftersom han själv var homosexuell. Skall den egna sexualiteten ge ett frikort vid bedömningen av vissa gärningspåståenden? Jag tycker inte det.

Rådhuset brinner! Det skulle passa bra som en filmtitel. Nu är det dock inte en film det handlar om utan om att rådhuset i Stockholm brinner. Nedan kan du läsa en kort text om rådhuset, som för närvarande genomgår omfattande renoveringar, och se lite bilder som jag tagit från släckningsarbetet. Samtliga bilder är tagna vid tidpunkten för släckningsarbetet. Titta gärna runt i min loggbok efter läsvärda texter om bland annat polisens organisation, olösta mordfall, arvstvister, dömda och mycket annat. Allt garanterat fritt från reklam och utfläkningar av mitt ointressanta privatliv!

Rådhuset uppfördes åren 1909-1915 efter ritningar av arkitekten Carl Westman. Byggnaden uppfördes av Stockholms stad för den då kommunala rådhusrätten, men tillhör numera staten. Byggnaden har influerats av Vasatidens arkitektur och har drag av Vadstena slott.

Huset invigdes den 3 december 1915 av kung Gustaf V samt prinsarna Carl och Eugen. Byggnadstiden var cirka fem år och kostnaden hamnade på 2,9 miljoner kronor.

Tingsrättens verksamhet har sedan många år varit för omfattande för att rymmas i Rådhuset och har därför även fått bedrivas i andra byggnader i närheten. Sedan domsagan minskats ned till att omfatta Stockholms innerstad samt Lidingö kommun kommer tingsrätten åter att kunna inrymmas helt i Rådhuset. Dock kommer byggnaden dessförinnan att genomgå en omfattande renovering.

Byggnaden ligger intill Stockholms polishus och är förbunden med detta genom en kulvert.

Släckningsarbetet skedde med endast fyra brandbilar, jag uppskattade antalet poliser och väktare på plats som fler än antalet brandmän. Poliserna och väktarna hade spärrat av ett enormt område runt huset. Visserligen är huset gigantiskt men man verkade ha tagit i överkant.

Branden är på översta våningen och det ryker ur fönstren fast man inte ser det på bilden ovan.

Svenska Dagbladet rapporterar om att ännu ett självmord ägt rum på ett svenskt häkte. Ett självmord som är ett i raden av en ökning på Sveriges häkten.

Kriminalvårdarnas fackförbunds representant, Roald Nilssen (SEKO), visar prov på ett klassiskt exempel av enkel och dum problemlösning. I hans värld är det underbemanningen på häktena som är orsaken till att intagna tar livet av sig. Hans lösning är mer personal; vore kanske konstigt annars - han arbetar för deras fackförbund! Jag tvivlar på att Nilssen har några som helst goda intentioner med sitt förslag utan han ser nog mest händelserna som en chans att bedriva lobbying för fler anställda inom Kriminalvården. Kriminalvårdens medicinskt ansvarige, Lars Håkan Nilsson, ser det mer som ett möblemangsproblem, d v s att om man tar ifrån alla intagna saker som toalettdörr, skosnören och annat denne kan ta livet av sig med så undviker man självmorden. Problemet här är väl snarast att allt går att använda vid ett självmord om någon är motiverad nog.

Det finns faktiskt utbildningar, om än få, på högskolenivå i suicidprevention. Problemet är att dessa utbildningar egentligen bara behandlar suicidala (finare ord för självmordsbenägna) människor och inte intagna i svenska häkten. Det finns nämligen några avsevärda skillnader mellan dessa grupper. Många häktade är under restriktioner, det vill säga att de är helt avskurna från omvärlden och får bara ibland prata med utredande polis eller sin advokat. De får alltså inte ringa och inte träffa någon. De får skriva brev men dessa genomläses och tar en ca en vecka på sig att komma fram då genomläsning av massa intagnas post tar tid. De hårdaste restriktionerna innebär också att den intagne, utöver det jag just räknat upp, ej heller får titta på TV eller radio eller läsa några tidningar. Den intagne får hålla tillgodo med häktesbibliotekets utbud. Denna häktesform är närmast unik för Sverige och något vi delar med några obskyra diktaturer.

Jag vill mena att herrar Nilssen och Nilsson helt missar, avsiktligen eller av dumhet, problemets kärna. Varför tar de intagna livet av sig? Istället för att satsa massa pengar på mer personal och ta ifrån de intagna saker som vi andra tar för givna, tex skosnören och möjlighet att skyla oss när vi går på toaletten; så kan man helt enkelt satsa på mer personaltid. Att personalen får möjlighet och även skyldighet att se till att den intagne, om denne så önskar, får social samvaro några timmar per vecka. Dels skulle personalen snabbare kunna upptäcka suicidala intagna men också skulle troligtvis en hel del av de suicidala upphöra vara just suicidala då social kontakt är just sådant som kan få många självmordsbenägna att tänka om. Människan är ett socialt flockdjur och isolering är, via vetenskap och förnuft, bevisat vara depressionsframkallande.

 

I Dagens Nyheter står att läsa om en kvinna som blivit hundbiten.

Frågan är varför just detta hundbett uppmärksammas med en artikel. Jag har ingen källa på det men jag har en stark känsla av att folk blir bitna av både främmande och mindre främmande hundar varje dag i Sverige. Kanske var det just därför att det var ett bett i ansiktet som detta uppmärksammades, jag vet inte.

Jag tillhör dock dem som ibland kan känna irritation och rädsla över främmande större hundar. De flesta som vallar sina större hundar i stan gör det gärna med flera meters längd på kopplet om överhuvudtaget har något. I parker och liknande är hundarna ofta lösspringande. Egentligen skulle jag inte ha några problem med detta om alla hundar var tex golden retrievers eller motsvarande - en ras som ytterst sällan för att inte säga aldrig angriper främmande människor - åtminstone under normala omständigheter och med en normal uppfostran. Om jag, som fullvuxen vältränad man, ser det här som ett problem så kan jag tänka mig att många andra människor ser hundar, särskilt av mer aggressiv sort, som ett problem och potentiellt hot.

Nu kan en vän av ordning påstå att det beror i 99% av alla fall på ägaren. Detta är bara sant till en viss del, vissa hundar har en “kampinstinkt” - de är framavlade just för detta ändamål. Att då som hundägare säga “min lilla voffsing är så snäll så och gör ingen fluga förnär” är bara trams då just deras hund säkert är väldigt snäll och tillgiven - mot dem! Mot främmande människor kan en hel del hundar bete oförutsägbart. Som främmande människa ska man heller inte klappa hundar i onödan eller på annat sätt besvära dem. Problemet är dock att många hundägare ignorerar att alla andra människor kanske inte vill ha deras hund nära inpå dem - vare sig det är på gatan eller i en park.

Jag har tyckt det länge; att böterna för okopplade hundar ska höjas kraftigt, att polisen verkligen ska se till att de lokala förbud som finns mot okopplade hundar efterlevs. Hundar som oprovocerat biter människor ska avlivas vid första händelsen. Det är självklarheter. Jag tycker också att ett hundtillstånd bör införas åtminstone för vissa raser - och jag är verkligen ingen vän av det detaljreglerade samhället - ett tillstånd som ska kunna dras in. Ett hundtillstånd skulle i första hand gynna hundarna så att de inte får helt olämpliga ägare. Att ha hund är ett stort ansvar och även om jag själv vill skaffa en hund så inser jag att jag inte skulle kunna ägna den så mycket tid och uppmärksamhet som den behöver. Jag ska bespara dig, läsaren, om mina åsikter kring människor som låter sina katter springa vind för våg. Det får räcka med sura kommentarer från hundägare denna vecka!

De bilder du ser är några bilder jag tog i veckan då jag var och grillade i goda vänners lag. Mannen som vi hade grillningen hos har en pitbull (eller amstaff, är osäker, kanske kan någon läsare hjälpa till?). Denna hane var rätt aggressiv i en början, sedan verkade den mer accepterande av oss som var där. Ändå försökte den oprovocerad bita en nytillkommen gäst och hunden fick därför låsas in. Ägaren till den är mycket mån om att hans hund ska vara snäll - det handlar dock om gener tror jag. Gener som jag tror många ägare underskattar när de uppfostrar en hund av “vakt”- eller “kamp”-sort.

 

I dagens nätupplaga av Dagens Nyheter står att läsa om att man hittat hår från ett folkslag av Homo Sapiens Sapiens, dvs människa, som tidigare bebott Grönland men nu inte finns längre utan ersatts av dagens eskimåer. I Svenska Dagbladet kan vi också läsa om en nyfunnen indianstam vars eventuella utplåning oroar forskarna.

Det är med viss sorg som jag läser den här typen av historiska fynd av ungefär samma anledning som jag tycker det är tråkigt att vissa djurarter försvinner.  Det var tretusen år sedan detta, numera utrotade folkslag, försvann. Tretusen år kan tyckas som en lång tid men i ett evolutionärt perspektiv är det knappt en sekund. Nu har visserligen folkslag kommit och gått genom årtusendena kan någon anföra och det är en del av en naturlig utveckling att vissa folkslag försvinner genom att de konkurreras ut av andra. Antingen har de manövrerats ut av andra folkslag eller blandats. Europa är ett typiskt exempel på en historisk smältdegel av olika folkslag genom årtusendena vilket i sin tur skapat de europeiska folkslag vi ser idag. Jag är visserligen dåligt påläst på detta ämne men ett antal folkslag har försvunnit i människans historia. Det är en knäckfråga hur olika länder förhåller sig till sin egen historia i ämnet. Det kan i vissa kulturer anses känsligt att man faktiskt inte var först på sitt territorium utan att man konkurrerande - slog ut - ett annat folkslag. Det är viktigt med en korrekt historiebeskrivning som inte förskönar eller förvanskar. Jag kan dra en parallell till min egen skolgång där neandertalarna utmålades som slöa, dumma och att de mer eller mindre försvann självmant. Kanske är det så att vi förnekar vårt eget våldsamma förflutna?

Inom ett antal hundra år så kommer det folk som vi idag kallar svenskar att vara blandade med folkslag från världens alla hörn. Huruvida det är något att förundras eller förfäras över överlåter jag till läsaren att bedöma - precis som den kände kolumnisten Ulf Nilson skrev i Expressen om detta ämne: “Slutsatsen att vi är på väg att byta folk på Sverige är läsaren fri att hålla med om eller förkasta.” 

Frågan är om någon saknar ett försvunnet folkslag. Jag vet inte, jag tror dock att precis som i naturen är det viktigt med mångfald och den kommer i stora delar av Europa att vara försvunnen om några hundra år.

Ett intressant exempel, som dock inte handlar om folkslag utan om människorarter var Homo Neanderthalensis, i dagligt tal kallat neandertalarna, existens. Låt mig för ett ögonblick sväva iväg i ämnet då jag faktiskt tycker att denna människoart (ej att förväxla med folkslag) är en fantastisk del av människans historia. Neandertalarna hade större hjärnor än dagens människor, var kraftigare byggda, hade god talförmåga och en religiös föreställningsvärld vilket bland annat innebar att de begravde sina döda. Neandertalarna levde sida vid sida med människan i flera tusen år men konkurrerades (läs slogs ihjäl) till slut av människorna som började göra sitt intåg i Europa. Man vet inte varför neandertalarna förlorade striden, de båda arterna var ju väldigt lika. En del forskare anför en intelligensskillnad (som saknar belägg i forskningen), andra forskare menar att Homo Sapiens var mer krigisk. Många tänker på neanderthalaren som en korkad storvuxen hårig best. Forskningen visar dock att neanderthalarna snarast verkade mer fredliga och leva mer i harmoni med naturen än Homo Sapiens. Läs gärna mer om Homo Neanderthalensis då jag antagligen skulle kunna skriva hur mycket som helst kring denna fascinerande människoart!

Så striden om grundaren av tidskriften Expo tillika deckarförfattaren Stieg Larssons bokmiljoner rullar vidare. Ikväll gick också ett TV-program om det hela.

Mitt intryck är att Stieg Larssons far Erland Larsson och bror Joakim Larsson ger ett någorlunda om än lite småaktigt balanserat intryck. Eva Gabrielsson framstår som inte bara girig utan också rent brottslig då hon vägrar att lämna ut Stieg Larssons dator till dödsboet enligt tingsrättens beslut. Att fadern och brodern har försökt förhandla med Eva Gabrielsson genom att mot ett utfående av datorn låta Eva Gabrielsson ta över Stieg Larssons lägenhet framstår som en fair deal som de faktiskt inte är skyldiga till. Det är inte utpressning om man har laga rätt till något, trots att Uppdrag Granskning försöker påvisa motsatsen.

Eva Gabrielsson vägrar alltså följa domstolens beslut om att datorn ska tillfalla dödsboet och därmed Larssons bror och far. Hon anför en rad argument som skäl till att hon och Stieg Larsson aldrig gifte sig.

Hon menar att det uppmärksammade mordet på Björn Söderberg 1999 och övriga hot från högerextrema rörelser innebar ett hinder för att hon och Stieg skulle gifta sig. Det hela hade varit beömkansvärt om det inte hade varit för att mordet på Söderberg begicks den 12 oktober 1999 och hon och Stieg Larsson således levt innan som ogifta i ca 25 år innan dess! Eva Gabrielsson har också i en annan intervju hävdat att det var av rädsla för gärningsmännen som hon menar var efterspanade i flera månader för mordet på Söderberg. Emellertid visar tidningsartiklar att de tre som dömdes för mordet greps två dagar efter mordet och således omöjligen kunde innebära något hot mot henne och Stieg. Eva Gabrielsson hävdar också i en tidigare intervju att passfoto på Björn Söderberg och Stieg Larsson skulle ha beställts samtidigt - något som skulle illustrera den kraftiga hotbilden och därmed ett hinder mot giftemål. Enligt Expos dåvarande webbplats (se citat nedan) så hade alla som startade Expo 1995 skyddade personuppgifter vilket bland annat innebär att något passfoto inte kunnats fås ut på Stieg Larsson sedan 1995.

“Varför har eXpo hemlig redaktion?

Att skriva om högerextremism är inte så uppskattat av de man skriver om, vilket inte minst kampanjen mot tidningens återförsäljare och tryckeri våren -96 visade. Därför har vi valt att låta eXpos redaktionslokal vara hemlig. Alla som jobbar fast med tidningen har också skyddad identitet och går alltså inte att spåra på vanligt sätt. Detta gör vi för att undvika trakasserier och för att kunna leva ett något så när normalt liv utanför”

Något passfoto på Stieg Larsson kan alltså omöjligen fåtts ut vid den här tidpunkten. Uppgifter som tex om och vem Stieg Larsson var gift med omfattades också av den starka sekretessen som skyddade personuppgifter innebär. I SvD’s artikel hävdar Eva Gabrielsson att hennes passfoto samtidigt också begärts ut - en helt ny uppgift som aldrig framkommit i tidigare intervjuer med henne - och i samma andetag hävdar hon att högerextremisterna trodde att Steig Larsson var homosexuell och inte levde med någon kvinna. Kort sagt, Eva Gabrielsson far med osanning på flera punkter om skälen till varför hon och Stieg aldrig gifte sig!

Låt oss ändå anta att Eva Gabrielssons skäl är korrekta, att hon är sanningsenlig. Om det nu var så att det var en överenskommelse mellan henne och Stieg Larsson om att de inte skulle gifta sig pga säkerhetsskäl så vill jag mena att om man satt in sig i en sådan fråga så har man nog tänkt på vad som ska hända med sin kvarlåtenskap och därmed upprättat ett testamente! Enligt vittnesuppgifter har ju Stieg Larsson till och med avböjt att upprätta ett testamente trots att flera av hans vänner erbjöd sig att upprätta det åt honom! Ytterligare en sak som visar på Stieg Larssons medvetenhet om frågan kring hans kvarlåtenskap är ju det faktum att han faktiskt efterlämnade ett testamente - det om något visar ju att han var medveten om problematiken. Sedan att testamentet troligtvis kommer ogiltigförklaras är en annan femma.

Eva Gabrielsson säger i Uppdrag Granskning att hon “slutade hålla tyst inför medierna“. Detta är inte sant. Hon har från dag ett då hon insett att hon inte är dödsbodelägare gått ut i massmedierna. Det klingar falskt och ihålig när hon säger att det inte handlar om pengarna - 80 miljoner kronor är skäl nog för henne att ljuga och föra en kampanj i media.

Jag är den förste att skriva under på att 30 års samboförhållande borde rendera samma arvrätt som vid giftemål. I just det här fallet är jag tveksam eftersom Eva Gabrielsson handskas så ovarsamt med sanningen.

Stieg Larsson var en hårdför kommunist av den gamla skolan och han tog aldrig avstånd från kommunismen. Att man nu påträffat ett över 30 år gammalt testamente, som visserligen saknar juridisk bäring, där Stieg Larsson testamenterar sin kvarlåtenskap till en revolutionär kommunistisk organisation förvånar nog ingen. Att organisationen, liksom många andra kommunistiska sekter, inte finns kvar innebär utöver de juridiska svagheterna i testamentets upprättande att kvarlåtenskapen tillfaller brodern och fadern. Det är juridiskt korrekt och Eva Gabrielsson och hennes anhängare försöker spela på känsloargument som SVT och övrig media borde hålla sig för goda för att förmedla.

Personligen anser jag att Millenium-böckerna är grovt överskattade men det saknar relevans i en diskussion kring arvstvister i allmänhet och det här fallet i synnerhet. Huruvida Erland och Joakim Larsson förtjänar pengarna eller ej är ointressant för diskussionen. Vad jag vänder mig emot och vad som får mig att indirekt ställa mig på deras sida är Gabrielssons sätt att handskas med sanningen.

Att media ställer sig på Gabrielssons sida är nog ett utslag av att massmedia gillar tidskriften Expo och de vet att Eva Gabrielsson skulle säkra Expos framtid med ett antal miljoner. Det var också det som var kärnfrågan i Uppdrag Granskning; att Expo inte fått tillräckligt med pengar. Nu har ju fadern och brodern bevars skänkt en miljon kronor till den kartläggande stiftelsen. Det kostar nämligen pengar att driva åsiktsregistrering och antirasism. Arvstvister är alltid uppslitande för alla parter. Det bästa hade naturligtvis varit om Stieg Larsson författat ett testamente där han preciserat hur han hade velat att hans kvarlåtenskap skulle fördelas. Det är tänkvärt för alla människor, oavsett hur små eller stora deras tillgångar är.

Som fotnot kan tilläggas att Malena Janson, kolumnist i SvD kritiserade SVT för Uppdrag Gransknings program om arvet efter Stieg Larsson.

Dagens Nyheter har rapporterat kring länskriminalens s k cold case-grupp. En grupp vars funktion är att hålla i utredningar där väldigt lång tid har förflutit och förhoppningvis hitta en lösning på de fallen, vilka rör sig uteslutande om mord eller åtminstone fall av dödlig utgång.

Gruppen leds av den erfarne kriminalinspektören Eiler Augustsson tillsammans med kollegorna Börje Sehlstedt och Peter Ström. Man sätter mycket av sitt hopp till den nya tekniken, uppger Augustsson, och som det får förstås då DNA-analysmetoder som inte var tillgängliga då brotten begicks. Hittills har gruppen löst ett fall, som dock hade lösts utan Cold Case-gruppens existens då en fd flickvän till gärningsmannen ringde polisen och angav honom, men som Eiler Augustsson säger; att gå till botten av en utredning är också ett resultat. Rättsamhället får nämligen ibland finna sig i att inte kunna bevisa en gärningsmans skuld bortom rimligt tvivel. Det är en del av det nödvändiga pris som samhället får betala för rättssäkerheten.

Under intervjun med Eiler Augustsson berättar han om det välkända mordet på en 16-årig pojke nyårsnatten 1994/95, det s k Fryshusmordet. Under årens lopp har ett flertal personer anhållits och släppts och även avförts från utredningen. Augustsson uppger då viss tvekan att man fått in ett tips som kan lösa mordet, något som utlöser rubriker i pressen.

Eiler Augustsson benämns i artikeln som “landets bäste förhörsledare”. Jag har forskat närmare i saken genom att googla “Eiler Augustsson” och letat efter artiklar innehållandes hans namn i Mediearkivet, som har publicerade texter ur alla nyhetstidningar i Sverige. Vad som slog mig är att Augustsson förekommer i en mängd artiklar där han uttalar sig, jag har svårt att tro att någon annan polisman i Sverige når upp till hans antal intervjuer i media. Han har varit en del av flertalet kända och stora brottmålsutredningar - något som i sig inte är särskilt anmärkningsvärt och något han delar med sina kollegor på länskriminalens våldssektion. Han är säkert en skicklig kriminalutredare, man arbetar nämligen inte på landets största våldsrotel om man inte är något så när kompetent. Augustsson framstår dock vid en sammanställning av mediebruset de senaste tio åren, inklusive en statistroll i filmen om Lasermannen, som en man som i bästa fall kan beskrivas som ett villigt ansikte utåt för länskriminalpolisen - i värsta fall som en ytlig publicitetshungrig linslus utan större djup och eftertanke.

Det är som det senare som Augustsson framstår när han i landets största dagstidning genom att uttala sig om Fryshusmordet ger hopp åt en förtvivlad mamma som fått sin son mördad på ett brutalt och meningslöst sätt. Det framstår också som synnerligen oansvarigt och inkompetent av Augustsson att, om det nu finns bäring i hans påstående om att mordet kan vara på väg att klaras upp, förvarna de misstänkta gärningsmännen.

Frågan är om inte benämningen av Augustsson som “landets bäste förhörsledare” i massmedia mer är någonting skapat utifrån hans goda relation med massmedia och förmåga att ge spektakulära intervjuer snarare än något som har en grund i verkligheten. Jag hittar inget exempel bland alla de artiklar han förekommer i som stödjer påståendena om hans skicklighet som förhörsledare.

Parallellt med diskussionerna kring Cold Case-gruppens arbete förs diskussionerna kring preskriptionstiden för mord. Enligt min mening är 25 år fullt tillräckligt. Lagstiftarna motiverade denna tidsgräns med att efter så lång tid så har många människors minnen bleknat och kan inte anses tillförlitliga. Även förstörda och åldrade bevis utgör ett hinder för en slopning av preskriptionstiden. Allvarliga rättsäkerhetsskäl talar för en tidsgräns då DNA faktiskt inte är ett sådant mirakelmedel som man kanske kan förledas att tro. Jag tänker inte närmare gå in på DNA-analysernas funktion och tillförlitlighet men Högsta Domstolen har i en vägledande dom konstaterat att DNA-bevisning ensamt inte skall ligga till grund för fällande dom.

Vad beträffar den här typen av gamla utredningar så är det viktigt att de görs med fingertoppskänsla - både var det gäller utredningen av misstänkta som då brottet begicks levt ett kriminellt liv men numera lever under ordnade sociala former och vad det gäller hänsynen till anhöriga vars sorg och känslor rivs upp gång efter annan om utredarna gör spektakulära och effektsökande uttalanden i media.

Dagens Nyheter  rapporterar om den för mord livstidsdömde Kaj Linna. Den livstidsdömde mannen menar att åklagaren undanhållit ett förhör som hade talat till Linnas fördel och att åklagaren dessutom menade inför Högsta Domstolen att detta förhör inte fanns då Linna sökte resning. Åklagaren Mikael Lundquist menar i sin tur i en kommentar att han åtminstone inte medvetet lämnat några felaktiga uppgifter.

Det är symptomatiskt för vårt rättsystem. Man kan göra en snabb jämförelse mellan anglosaxisk rättskipning och den svenska, dvs mot t ex USA och Storbrittanien. I Sverige leds utredningen av åklagaren. Det är denne som beslutar om utredningsåtgärder och det är även denne som tar del av allt material som polisen får fram i utredningen. Alla tvångsåtgärder som exempelvis anhållande av misstänkt, hämtning av ovilliga vittnet till förhör och husrannsakan beslutas också av åklagaren. I USA och Storbrittanien och andra länder som tillämpar den anglosaxiska rätten är de flesta av tvångsåtgärderna förbehållna en domare. Det vill säga att åklagaren måste begära tillstånd hos en domare för att få göra en husrannsakan eller annat större ingrepp i någons frihet. Det anglosaxiska systemet har insett att en åklagare inte är opartisk då denne är en del av utredningsarbetet. Åklagaren har dock alltid ett stort övertag gentemot en åtalad i rättsalen. Åklagaren styr polisens utredningsarbete, leder rättegången (nej, rättens ordförande gör det inte) och har alla utredningsresurser på sin sida. Den åtalade har bara sin advokat - som inte har möjlighet att göra egna utredningsåtgärder. Det finns massor med andra skillnader också som jag dock inte tänker redogöra för här.

Missförstå mig inte nu, det anglosaxiska systemet har nackdelar som inte det svenska systemet har, inget tal om saken!

I fallet Linna har åklagaren Mikael Lundqvist agerat som de flesta åklagare skulle göra - nämligen att sträva efter att vinna målet. Precis som att du och jag har krav från vår arbetsplats att prestera bra så har en åklagare också det. “Vinn målen!” En sådan press påverkar naturligtvis en åklagare, kanske ibland till och med i en otillbörlig riktning.

Om Linna är skyldig eller inte vet jag intet om. Vad som står klart för den som är någorlunda insatt i det svenska rättsystemet är att det är alldeles för lätt, ibland, att bli fälld. Rättens sammansättning, den åtalades bakgrund, medias bevakning och åklagarens objektivitet är faktorer som spelar roll - men som absolut inte får göra det. Det är oerhört svårt att få resning i mordmål, man brukar tala om mediefaktorn. En morddömd måste ha media med sig för att lyckas få resning då ledamöterna i Högsta Domstolen också är människor precis som du och jag. Människor som du och jag påverkas av massmedia, de miljarder som reklambranschen genererar varje år talar sitt tydliga språk. Två livstidsdömda män har fått resning de senaste decennierna. De heter Joy Rahman och Yasser Askar. Båda dessa hade inte bara nya omständigheter att visa till sin fördel; i Rahmans fall ganska svaga sådana men jag får återkomma till det någon gång. Båda dessa män hade en stark uppbackning av massmedia. Om Linna har det varit relativt tyst, såvitt jag vet är det bara DN som skrivit om hans fall. Det är tragiskt men samtidigt är det mängder med dömda som söker resning olika typer av mål och detta uppmärksammas inte av medierna. Problemet står dock inte att finna hos medierna utan hos Högsta Domstolen som i vissa fall avslår alltför lättvindigt resningsansökningar - måhända med hänsyn till tilltron till rättsväsendet eller av kollegiala skäl.

Det är för den oinvigde viktigt att känna till att den som söker resning själv måste bekosta olika nya utredningar, advokathjälp och dessutom motbevisa det som anförs i domskälen. Domskäl i en dom som kanske är slarvigt skrivna och inte särskilt detaljerade. Allt detta ska göras av den dömde innifrån ett av landets tyngre fängelser med allt vad det innebär om att vara avskuren från omvärlden i begränsningar kring telefon och brev. Kort sagt, det är en enorm uppförsbacke, nästan oöverstiglig. För den som saknar hjälp utifrån är den omöjlig.

Det är viktigt att beivra grova brott som t ex mord. Hela vårt samhälle bygger på att mord inte ska gå obestraffat. Rädslan för att utsättas för mord är dock irrationell enligt statistiken även om media ibland försöker spela på den genom sin rapportering. Vårt samhälle bygger också på att ingen ska utsättas för övergrepp från staten. Varje oskyldigt dömd är en skyldig som gått fri. Jag tänker inte ta ställning i fallet Linna, jag vet för lite om det. Jag vet dock att det finns en rad allvarliga systemfel i vårt rättsväsende. Systemfel som kan, och med all sannolikhet har, fått fruktansvärda konsekvenser för enskilda individer och deras anhöriga.

Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har rapporterat om att anställda vid länskriminalen i Stockholm har JO-anmält sin arbetsledning för att bland annat föra register över anställdas sjukdomar och politiska åsikter.

 

Länskriminalen leds idag av Margareta Linderoth som tidigare varit just chef för statens mest politiska polis, nämligen författningsskyddet på Säkerhetspolisen. Författningsskyddet är en avdelning som skapades efter tysk modell (Verfassungsschutz) och har som arbetsuppgift att förhindra statskupper och hot mot medborgerliga rättigheter och friheter. Det senare benämner man som “demokratin” även om man från Säkerhetspolisens sida verkar göra en vidare definition av begreppet än så. Författningsskyddet anser sig idag ha som huvuduppgift att registrera och hålla koll på högerextremister, som en bisyssla så arbetar man även mot vänsterextremister - åtminstone de våldsamma. Att vänsterextremisterna får mindre uppmärksamhet beror inte på att de utför färre brott, snarast tvärtom, utan att brotten oftast är mindre grova även om det visst begås våldsbrott som misshandel och mordbränder. Högerextremisterna har, trots en lugn period på nästan tio år, haft en historia som varit kantad av mer massmedial uppmärksamhet kring våldsbrott än vänstern sett i ett perspektiv om 80-90-talet.

Man skulle därför kunna förklara åsiktsregistreringen på länskriminalen med något så enkelt att Margareta Linderoth är upphovet till denna genom sitt tidigare arbete på landets politiska polis. Förklaringen är dock inte så enkel som man kan tro. Linderoth tillträdde som chef för länskriminalen för bara några år sedan men enligt JO-anmälan ska registreringen ha pågått sedan 1995. Ansvaret finns därför även att söka hos hennes företrädare.

Jag skulle vilja använda de anteckningar som förts om personalen - om det nu är sant - som ett bevis på hur väl en arbetsplats fungerar. Tidigare chefen för länskriminalen var Leif Jennekvist. En del av ansvaret finns således också att söka där. Problemet med chefer som Linderoth, med en lång bakgrund inom polisväsendet, och Jennekvist, som antogs till polishögskolan redan som 20-åring, är att dessa saknar arbetslivserfarenhet från andra arbetsplatser. Man får därmed inte med sig de normer som övriga samhället har kring hur en arbetsplats bör fungera. Det enda Jennekvist hade med sig i bagaget innan han blev polis var militärtjänsten. Jag lägger inga värderingar i övrigt angående deras sätt att leda. Jag tror dock att deras avsaknad av tidigare arbetslivserfarenheter kan vara till en nackdel för dem.

Även kriminalpoliser har rätt till åsiktsfrihet. Dessa män och kvinnor lider lika mycket som vem som helst som arbetar på en arbetsplats där man misstänker att ledningen för anteckningar om de underlydandes privatliv. Mitt förslag till botemedel är att rekrytering av chefer inte uteslutande sker internt utan att man drar nytta av människor med andra erfarenheter än arbete på en polismyndighet. På så sätt skapas mindre tunnelseende i den verksamhet man bedriver.